Åh Auguste!

Paris är ju kärlekens stad och faktiskt är det så att jag har en liten crush på en man från Paris. Må så vara att han föddes på 1800-talet och att han ser lite barsk ut på de flesta bilder. Men en gång reste jag till Paris (nästan bara) för att få träffa den mannen. Ja, eller i alla fall för att få se hans arbeten och besöka hans hem. Jag talar förstås om konstnären och skulptören Auguste Rodin.

Ett besök på Musee Rodin är verkligen att rekommendera om du åker till Paris. 1919 (endast två år efter Rodins död) öppnade museet på Hôtel Biron där Rodin hade bott. Här finns en enormt stor samling av Rodins verk – tusentals skulpturer och ännu fler skisser, teckningar och målningar. Flera av hans mest berömda verk finns att beskåda här, men Rodin testamenterade sin studio och rätten att framställa verk (kopior efter hans gipsfigurer) till den franska staten och därför finns hans verk i flera exemplar på olika platser i världen.

Jag tror att jag gillar hans konstverk dels för att de är vackra så klart, men också för att han så tydligt visar att skulpturkonsten är ett hantverk och jag är oroligt imponerad av skickligheten som ligger i det hantverket. Det är kanske förutsägbart, men mina favoriter är Tänkaren och Kyssen.

Auguste Rodin verkar också ha varit en spännande person med sina ibland kontroversiella verk och i sitt privatliv. Jag tänkte till exempel på hans förhållande med den 24 år yngre Camille Claudel, som också var skulptör, men (som så ofta) la sitt arbete åt sidan och för att istället hjälpa Rodin i hans konstnärsutövande. Det finns en film om Camille (Camille Claudel, 1988) och i den spelas Camille av Isabelle Adjani och Auguste av Gerard Depardeu. Jag har inte sett filmen sedan tidigt 90-tal, men jag gillade den i alla fall då och blir lite sugen på att se om den nu.

Trädgården som ligger i anslutning till museet är också helt ljuvlig och passar alldeles utmärkt att möta våren i Paris i. Ni kan se hur fint det ser ut på fotot här bredvid som är en bild på en sida i mitt fotoalbum.

(Ni ser ju att det var på den tiden då man fortfarande fotograferade med en vanlig kamera. Med film. Med 24-bilders rullar. Som lämnades in för framkallning. Och fotona sattes in i ett album. Jag var (är?) dessutom en sådan som sparade på biljetter, kvitton och broschyrer och klistrade in i albumet också. För länge sedan alltså. Nästan på 1800-talet …)

Parken är full av skulpturer, gröna gräsmattor och här finns också ett trevlig café, så det lämpar sig alldeles utmärk att tillbringa några stillsamma och njutbara timmar här om man vill ha en paus från Paris storstadspuls.

Bild: Pixabay creative commons
Källor: wikipedia, Musee Rodin, IMDB