Ett tyst mentalt skrik hörde jag i mitt inre när jag såg att jag – motsatsen till chick lit-läsaren (fördomsfull? svar: ja) – hade ett inlägg mitt under chick lit-veckan. Vi har haft en liknande tema-vecka 2015 och då bytte jag smått panikartat bort mitt inlägg. Men så här kan det ju inte fortsätta? Om jag i diverse presentationssidor skriver att jag ”försöker att vidga mina litterära vyer”, så ska jag väl inte backa för det här?
Sagt och gjort; jag vände mig till Lotta – vår temageneral – och bad henne att utmana mig: ”Ok Lotta utmana mig! Hit me! Välj en chick lit som är så bra att du tror att den kan omvända eländesläsaren.” Efter en kort överläggning där även Helena och Carolina deltog så slutade det med att jag skulle läsa You had me at Hello av Mhairi McFarlane, vilket jag nu har gjort.
You had me at Hello är McFarlanes debutroman från 2014 och handlar om Rachel, som några veckor innan bröllopet lämnar sin trolovade Rhys. Ett till synes spontant beslut, men vi förstår så småningom att detta är något som har funnits i Rachels tankar under många år (även om hon inte velat erkänna det för sig själv). Hon ska därmed lära känna staden som singel. För att göra det hela ytterligare komplicerat så har ungdomsförälskelsen Ben har flyttat till staden. Så klart så springer de på varandra och upptar sin gamla vänskap igen. Gamla känslor bubblar till ytan hos Rachel, men Ben är numera gift och de kan därför inte bli annat än vänner. Eller?
Rachels karaktär är full av humor och har – precis som undertecknad – svårt att hålla denna humor i schack och hon tenderar att säga ”fel saker vid fel tidpunkt”. Vi får inte bara följa Rachels kärleksliv utan hur hon tampas med konkurrens på jobbet som journalist, ångestfyllda familjestunder och party med vännerna.
Vad tycker då denna eländesläsaren? Jo, njä, boken lästes visserligen i rasande tempo. Jag retar mig dock på den eviga dialogen – det babblas och babblas och näst intill uteslutande om kärleksproblem. Jag tänkte åtskilliga gånger att den är som en romantisk film (jag tittar, ler och glömmer) och i skrivande stund fick jag bekräftat att filmrättigheterna är sålda, men inte så mycket mer har hänt än så.
Men kände jag så mycket? Nej, jag gjorde ju inte det. Jag är högst ambivalent till den här genren och den här utmaningen. Jag vill faktiskt så gärna gilla det här, faktiskt Lotta, men gör inte det. Eller ja, nog kan jag tänka mig att läsa fler böcker av McFarlane bara för att få det där textflödet och den där lättsmälta lässtunden. Men jag är tveksam till att välja en chick lit före det som ligger mig varmare om hjärtat. Det som känns ända in i själen. Läste jag boken vid fel tillfälle? Möjligt. Det återstår att se om det blir en chick lit till. Den ambivalente och skeptiske läsaren har läst.
[box style=”rounded” border=”full”]Titel: You had me at Hello
Författare: Mhairi McFarlane
Bokomslag: Harper Collins Canada och Åsa Enmark
Förlag: Massolit förlag
Utgivningsår: 2014
[/box]
Bra jobbat tycker jag! Kanske skulle du testa något som är nästan lika mycket elände som feelgood? Typ Bridget Jones’s Diary eller My Life on a Plate.
Tack! 🙂 Ja, jag behöver nog ha balans i feelgood/bad. Bridget Jones har jag läst en gång för hundra år sedan och gillade den. Då. Den andra får jag ta med mig. Tack för tips!
Men Fanny! *unfriendar*
Hahaha
Jag tror för övrigt 1) den är bättre på engelska, 2) du kanske behöver något lite svartare som Eva-L var inne på. Kanske Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman är mer Fanny (men också mer feelgood/feelbad än chicklit)
Japp – vi kan väl konstatera att alla genrer inte är för alla. Just chicklit är för långt utanför min lässmak, men feelgood med svärta får jag hålla koll på. Tack för tipsen!
Å andra sidan är läsflyt inte att förakta, men håller med om att linjen till det pekorala kan vara tunn. Det babbliga tillhör dock det jag gillar med t.ex. Mhairi McFarlane.
Nej för sjutton. Gött med läsflow, men lite mer substans kanske… *gräver min grop*
Chicklit funkar som deckare för mig. Snabbt igenom för att rensa hjärnan!
Jag försökte läsa Mhairie McFarlanes Finns det en, finns det flera men gav upp. Jag är, precis som du verkar det som, en eländesläsare. Kopplar av mycket bättre med en tung, svart roman om ett samhällsaktuellt ämne än med en ”härlig, romantisk feelgood som får en att le och bli varm inombords”.
Team elände! 😀