Chicklitten är död. Leve chicklitten!

På tiden att vi har en chicklit-vecka här igen på Kulturkollo! Det är tre år sen sist. Och massor har hänt på den tiden.

Jag har gått och funderat över hur genren har förändrats över tid. Det är ju inte så konstigt att den förändras, allt förändras, men jag har känt det som att en medelålders, grå, tråkig vardagsfilt har lagt sig som ett dämpande täcke över de förut så rappa dialogerna och skruvade handlingarna.

Delvis hänger det nog ihop med att författarna blivit äldre. De skriver hellre om kvinnor i samma ålder som sig själva. Och kanske det inte heller finns samma föryngring i författarleden, unga författare väljer att skriva i andra genrer? Eller så kanske det har mer med min egen smak att göra. Jag drar mig undermedvetet till böcker med en handling och huvudperson som jag kan identifiera mig med. Kanske det finns massor av bubblande chicklitförfattare där ute, bara att de inte hittat fram till mig.

Nuförtiden tycker jag att mina chicklits allt mer handlar om att finna sig själv och bli lycklig, istället för att finna rätte mannen och rätta jobbet. De är sällan så roliga att jag vrider mig av skratt, men det betyder inte att de inte är underhållande. De kan vara riktigt bra, jag älskar relationsromaner av alla de slag, men jag har saknat att få skratta högt eller skämmas i kapp med hjältinnor som gör bort sig. Gammal hederlig humorfylld chick-lit alltså.

Men gamla favoriter som Lisa Jewell har bytt genre och Marian Keyes är mer deprimerande än rolig nuförtiden. Mhairi McFarlane inte skrivit en ”riktig” bok sedan 2016. Och visst kommer det enstaka guldkorn från nya författare, men inget som lyfter genren på ett sätt som exempelvis Mhairi har gjort. Det är inte utan att jag känt det som att chick lit goes medelålders. Eller till och med hemska tanke… är chick litten… död? Är allt som finns kvar åldrande författare som skriver om medelålderskriser, relationskriser och är allmänt missnöjda med sina liv? När inte ens sajten chicklitisnotdead.com längre fungerar måste det väl vara illa?

Nej nej! Det finns ljuspunkter! Ett exempel är Sophie Kinsella. Hon har alltid varit ett säkert kort när det gäller humorbiten och även om hon ändrat sin inriktning till något mer allvarligare ämnen, det är inte så mycket shop-a-holic-kriser längre, så kan det ändå vara frustande roligt. Det bevisar hon i sina två senaste titlar: My (not so) Perfect Life och Surprise me.

Det finns också positiva grepp bland svenska förlag, som till exempel Harper Collins Nordic som nu översatt flera stora namn från den utländska marknaden, bland annat Lindsey Kelk och Sarah Morgan. Det gör genren mer tillgänglig för fler.

Men det är när jag läser debutanten Lin Janssons Ragga som du shoppar som jag blir alldeles lycklig. Den har beskrivits som ”Girls i Frölunda” och jag förstår liknelsen. Det här är väldigt roligt – men också väldigt allvarligt – och framför allt är den väldigt modern och samtida. Det är så här man skriver chicklit år 2018. Jag är inte orolig för genren eller framtiden längre när såna som Lin Jansson sveper in och visar vägen.

P.S 1 Kolla gärna igenom taggen för chick-lit, här finns massor av gamla fina inlägg om genren som ligger närmast mitt hjärta.

P.S 2 Hur skriver man egentligen chick-litten i bestämd form? Chick-liten? Chickliten? Chicklitten?

P.S 3 I veckan kommer vi att skriva om ”chicklit och sånt” – det vill säga allt möjligt som ryms under det stora feelgoodparaplyet, inte bara renodlad chicklit.

P.S 4 Mhairi väntas komma med ny bok i januari 2019. Jag sa ju det. Det finns hopp.