Om Bergmans dämoner och egenheter

Skräcken följde Ingemar Bergman genom livet som en ständig följeslagare och den fick inte sällan ta plats i hans verk. Hans namn på rädslorna och ångest var dämoner och de var många. På svtplay finns just nu en serie i sexton delar som består av tidigare osända klipp ur det råmaterial som finns kvar från dokumentärer om Bergman gjorda 2002-2005.  Marie Nyreröd har skapat serien med avsnitt på allt från ett par minuter till en kvart, som berättar om dämonerna i Bergmans liv, men också om mycket annat spännande. Serien har fått namnet Osänt och går att se fram till 25 december i år. Gott om tid alltså och dessutom tid väl spenderad.

Första avsnittet handlar om magen, den del av kroppen där Bergman trodde att själen fanns och där han också hävdade att hans dämoner försökte angripa densamma. Han hade alltid egna toaletter på de teatrar där han arbetade och hävdar att hans mage dirigerat hans liv.

Vreden är också genomgående i hans liv och som ung kunde han bli så arg att han tuppade av. Enligt Bergman själv ärvde han sin vrede av både sin mor och sin far, men det var faderns vrede som påverkade hans liv mest. Bestraffningarna ledde till att Ingemar Bergman själv slagits mycket och hans humör har gett honom epitetet demonregissör. Själv kallar han den raseridämonen och jag beundrar hur ärlig han är när han beskriver hur denna dämon påverkat hans liv. Lite fnissar jag åt att han beskriver ”pedagogiska vredesutbrott” som helt enkelt är kontrollerad och fejkad vrede vars syfte är att få andra att göra ett bättre jobb. Ett knep jag använder mig av ibland själv i mitt yrke.

Tredje avsnittet ägnas helt åt Bergmans dämoner som enligt honom själv var ”ett kollosalt stort antal”.  Vissa är kolossala även till storleken, som katastrofdemonen. Den innebär att Bergman räknade med allt han företog sig eller planerade skulle gå åt helvete. Fördelen är dock att katastroferna inte inträffar. Trots detta handlar många av dämonerna just om att något ska gå riktigt åt helvete, som yrkesdämonen, som får honom att tveka rejält innan han kan ta sig till jobbet varje dag och fiaskodemonen som är en rädsla för att misslyckas och kanske ännu mer för att andra ska misslyckas på grund av honom. Kanske är det därför han mindes alla sågningar ända till slutet, något han berättar mer om i avsnittet Bergman och recensionerna.

En dämon som också ständigt påverkade Bergman är rädsledämonen. Han menar i klippet att han är rädd för allt, från katter, hundar och insekter, till sekter och stora folksamlingar bland mycket, mycket annat. Även denna dämon hör självklart ihop med katastrofdämonen. En dämon som ännu inte drabbat honom, men som han är otroligt rädd för är nolldämonen som innebär att all hans fantasi och kreativa förmåga försvann och att allt bara blev tomt. Inte heller är han drabbad av tråkighetsdämonen och det är han också glad över.

Dämonerna är ofta släkt, menar Bergman och en sådan släkt är de som handlar om kontroll, som pedanteridämonen och punktlighetsdämonen. I grunden är han dock en lat människa och lättjans dämon tar ibland över, eller försöker i alla fall att ta över. Helst skulle han vilja sitta på en bänk hela dagarna och titta på havet, men lättjans dämon är strängt hållen och får sällan ta plats.

Dämonerna må ha varit hemska eller i alla fall begränsade och hans liv känslomässigt utmanade, men samtidigt var det ångesten och rädslan som drev Bergman i hans skapande. Efter att ha sett Osänt förstår jag honom bättre och vet dessutom en massa mer om vår kanske störste regissör någonsin. Inte bara om rädslor och dämoner, utan också om hans klädstil (skinnjacka, skjorta, kofta, samt mössa eller basker som i vissa fall till och med blivit filmstjärnor) och hur den förändrades tillfälligt på 60-talet då han var gift med Käbi Laretei, bodde på Djursholm och dessutom var chef på Dramaten. Avsnittet om Bergman som klädikon är riktigt fint, speciellt berättelsen om den gråa koftan. Andra sevärda avsnitt är det om Bergman och årstiderna (om avskyn mot sommaren, som trots allt blev hans filmårstid), Bergman och färgerna (allt från chockbeige till pansargrå, ibland något rött, men aldrig, aldrig något blått), Bergmans fårörike (om den ryska sittplatsen, paradiset på jorden och drömmen om en järnväg), Bergman och djuren (mer om alla hemska djur han avskyr och undantaget, en speciell tax som hette Pet) och Bergman och julen (om högtiden han skildrade, men aldrig firade), men jag rekommenderar er att se alla, då de bildar en fin helhet.

Foto: Kellepics Pixabay