Tunnlar vi minns

Jo, visst pratar vi om ljuset i slutet av tunneln den här veckan, och visst älskar jag den här tiden på året när morgnarna och kvällarna långsamt blir ljusare och livet åtevänder. Vintern kan för min del dö och aldrig återvända. Men… tunnlar! Tunnlar är otroligt lockande, och jag tänker skriva om dem i stället för om ljuset de leder till. Tunnlarna är ju vägen som gör mödan värd, och de är lockande och mystiska och kan leda till helt okända ting helt förutom det där ljuset. Frihet, till exempel. Skatter. Andra världar… Det är inte för inte som jag har lagt ner ett okänt antal timmar på att i datorspel vandra runt i tunnlar på jakt efter gömda eller bortglömda saker. Vad finns bakom nästa krök? En dörr? Ett monster? Öppningen ut? Skräp? En skattkista fylld med guld och värdefulla artefakter? Detta dungeon crawling (hej exempelvis Ultima Underworld I + II) är för mig den bästa sortens datorspelande, och i början satt jag dessutom och kartlade för hand (på rutat papper) tunnlarna jag sprang runt i.

För att inte tala om hur jag som liten fullständigt älskade när vi var på bilsemester i södra Europa och fick köra genom tunnlar i bergen. Ju längre tunnel, desto bättre, och allra bäst de tunnlar som var så långa eller berömda att de fått egna namn…

Jag märker nu hur jag är en riktig tunnelgalning. Möjligen var jag daggmask i ett tidigare liv. Men i så fall kan jag inte vara ensam i min fascination, för det kryllar av berömda tunnlar i litteraturen och kulturen. Här är några:

• Tunneln som Jonathan Lejonhjärta gräver från Mattis hus ut från Törnrosdalen. Dock är den tunneln av en sort jag nog inte hade pallat med att testa: den är mycket smal, liksom utkrafsad, och med jord som strisslar ner i nacken på den som kryper igenom den. Rasar? Rasar inte? liksom. Men en typisk leder-till-frihet-tunnel.
• Och så har vi den där som Gollum kallar för ”liten tunnel” vill jag minnas, en liten käck genväg in i Mordor som han vet om. Först en trappa, sen en tunnel, och så är man där. Behändigt. Fast trappan är av arten livsfarlig-och-ett-trappsteg-är-svinbrant-och-högt, och tunneln… ja, den är mer ett tunnelsystem, och så är den bebodd av en gigantisk spindel som vill äta alla dungeon crawlers. Med eller utan kläder och betydelsefulla ringar.
• Vi har en mycket tjock ungdomsbok, en slags urban fantasy, som helt enkelt heter Tunnlar (av Roderick Gordon). Uppföljaren heter Djupare. Jag läste Tunnlar när den kom 2009, eftersom jag tänkte att en tjock bok med det namnet helt enkelt inte kunde gå fel. Tydligen blev jag besviken (kommer ärligt talat inte ihåg varför) eftersom jag aldrig läste Djupare.

• Bättre bokserie på samma tema är då Gregor från Ovanjord (Suzanne Collins), som också utspelar sig i ett gigantiskt tunnelsystem som faktiskt är en hel och för oss okänd värld djupt nere under marken. Dock är det inte en tunnel Gregor och hans syster går igenom för att komma dit – de trillar ju ned genom ett nästan never-ending schakt. Vertikal tunnel, så att säga.
• Och nu tänker jag, för att pressa in den i mitt tema, kalla den berömda garderoben i Narnia-böckerna för en tunnel. Jo, men, trång gång, först fylld av pälsar och sedan av träd… visst är det en tunnel? Av den sorten som leder till andra världar? Den mest fascinerande sortens tunnel av alla?
• Alldeles ny tunnelfascination hittar man i nya ljudboksserien från P3, som handlar om tunnlar under Stockholm: Tunnlarna av Jerker Virdborg. Jag har inte kommit igång med lyssnandet av den ännu, men ska definitivt pga otroligt lockande idé! (dessutom är huvudpersonen bibliotekarie, och bara det…?!)
  
• Tunnelsystemen som finns under sjukhusen, kulvertarna, är arbetsvardag för många. Men ändå är de fascinerande, och kan vara stoff för både deckare, skräck, romantik (absolut!) och annat som bara är konstigt. Tänk till exempel på Riget, den danska tv-serien, där ungefär allt med det stora sjukhuset var underligt och skrämmande, men där kulverterna nog var värst.
  I barndeckarserien Zäta blir huvudpersonen jagad i rullstol i sjukhuskulvertar i första boken i serien, Zäta och sjukhusets mörka hemlighet (Elsie Petrén), så det behöver inte vara underligt och spöklikt för att vara spännande där nere i betongtunnlarna.
• För några år sedan bokpratade jag en hel del om en bok som hette Kiki Strike – Skuggornas stad av Kirsten Miller, för ungefär 9-12-åringar. Centralt i den är att det skulle finnas ett hemligt tunnelsystem under New York, under de vanliga tunnelbanetunnlarna och avloppssystemen, och med hemliga ingångar i vissa gamla hus. Det var en tacksam bok att prata om, för barnen bara ”you had me at tunnel…” och så lånade de. Så vi är nog många, vi tunnel-entusiaster.
• Ska bara kort nämna tunnel-dystopin Enklav också, den av Ann Aguirre. Jag tyckte om den i början – men så tog de sig upp från tunnlarna, och sedan tappade boken mig ganska rejält.

Så där ja. Nu har jag kommit ut som tunnel-galning. Och möjligen som reinkarnerad daggmask. Jag får därför avsluta med en fin bilderbok som kom för några år sedan, som handlar om daggmaskarnas vardag där nere under gräsmattan, En natt på jorden av Stefan Casta och Anna Bengtsson:

Bild: Tunnel av Julian Schüngel (CC BY-NC-ND 2.0)