av 
Våren och ljuset är på väg men i mitt liv är det ganska dystert just nu. Var finns de yllevantar som skyddar oss från själens frossa?
Själen rymmer så många känslor och ibland kan det vara svårt att sortera dem alla. I Michal Snunits underbara Själens fågel så kan både stora och små som behöver lite hjälp på traven med sorterandet, och öppnandet av lådorna med för den delen, få en handfast bild över innehållet. Boken börjar:
Djupt djupt inom oss finns själen.
Inne i själen,
mitt inne,
står en fågel på ett ben,
en fågel som heter Själens Fågel:
Den känner allt som vi känner.
Bilden här till vänster är gjord av en nioåring jag känner och visst kan det rymmas arg, stolt, glad, modig, ledsen och snällhet i själen. Och kanske går livet liksom lite enklare om man åker skateboard vägen fram?
En som på sjuttiotalet bestämde sig för att banne mig rita själen var Gunilla Bergström. Hennes utställning med samma namn kan man nu se på Akvarellmuseet i Skärhamn.
Utställningen visar originalillustrationer till ett antal Alfonsböcker, filmen som är baserad på den allra första Alfonsboken: Godnatt Alfons Åberg och dessutom finns några små lekmiljöer för de allra minsta. Jag tyckte mycket om att se bilderna ur de välkända böckerna och som vuxen har jag alltid gillat den speciella collageteknik som Bergström använder. Tapeter, tidningar, lager på lager tilltalar mig nu men jag minns att jag som barn inte riktigt tycket att det var ”fint”. Bildspråket tilltalade inte mig då men desto mer nu!
Bergström berättar i den inledande texten att hon hade en ambition att skildra barns vardag och barns inre före det yttre. Texterna är inte några humoristiska äventyrsberättelser utan de är förr frågor som är existentiella och som kan fungera för alla åldrar. Det är nog det som gör böckerna så älskade, man kan läsa dem på så många plan och både riktigt små och helt gamla kan få ut så mycket av dem. Det handlar om utanförskap. Rädslor. Utsatthet. Kamratskapets olika sidor. Familjelivets oväntade komplikationer. Lyckans universella principer. Det inre och det yttre. Det stora i det lilla. Bjuder här ett personligt bildspel från min utställningsupplevelse:
Stort tack till Gunilla Bergström som bestämde sig för att rita själen med alla dess olika lådor! Ibland kan man ju ändå önska sig att livet var som en vante – en sån där som är varm och go och där alla ryms. Det skulle kanske vara nog för att avhjälpa själens frossa!
