Svärta och dödslängtan i Seoul

I have more clients this time of year – because people are afraid of spring, not because they’re reacting to the tedium of winter.

Berättaren i I have the right to destroy myself hjälper människor att avsluta livet. Han ser sig själv som någon sorts gud, men är nog egentligen en rätt sorglig och ensam självmordsassistent (eller möjligen mördare). Jag tycker inte om honom och jag gillar egentligen inte boken eller dess grundförutsättningar, men jag har tänkt mycket över den där meningen. Att vårens ankomst gör oss mer benägna att att inte stå ut. Just nu är tiden för många årstidsbundna depressionerna, när det börjar tippa över mot ljuset, när man ska hälsa det och fröjdas, när man kanske inte orkar. Jag har ofta svårt med det själv. I år känner jag dock att vintern har varit så galet tung att solens krav är överlevnadsbara. Hoppet finns om att också det inre mörkret ska mattas. Vi får alla hålla ut. Och under tiden som jag håller ut så funderar jag vidare kring det där citatet. Jag kan inte släppa det.

Boken utspelar sig huvudsakligen i Seoul och det är en smutsig stad som skrivs fram, en uppgiven stad. Berättaren omger sig naturligtvis med uppgivna, ensliga själar, men det sprider sig till staden och utåt. Barerna, prostitutionen, drogerna, spelet, hopplösheten… Det är inte direkt någon turistbroschyr jag läst… Men det hade nog kunnat vara vilken storstad som helst…

Det finns något Austerskt och något Murakamiskt över det här. Det mystiska, smygande, vindlande, det absurda och vardagsmagiska. Det är fascinerande och jag vet inte alls om jag tycker om det eller inte.

Och på tal om Murakamiskt… Jag har oerhört svårt för kvinnosynen i I have the right to destroy myself. Att det bara är kvinnor som tar hjälp av den mystiske halvguden ska nog vara ett utslag för att de är starkare och männen sitter för djupt fast i sina eländiga deppliv. Men det blir något annat, särskilt som alla jag-personer här är män, alla kvinnor ses ur manligt perspektiv. Kvinnorna blir lite mystiska och ouppnåeliga. Så där piedestalplacerade som jag har så svårt för. Och sexualiserade. Detta sammantaget med att jag tycker att boken tar alldeles för lätt på självmordstemat och depressionens verkningar gör att jag känner mig ganska äcklad efter att ha läst ut. Något av det smutsiga från Seouls bakgator har fastnat på mig.

Så ska man läsa den här boken då? Nja… Jag hade aldrig läst I have the right to destroy myself om det inte varit för det här temat och att jag inte hade så mycket att komma med om Korea sådär bara ur huvudet. Jag är ändå någonstans glad att jag läste eftersom jag fick tänka en hel del och jag ändå lärde mig något litet om sydkoreansk kultur. Men vi kan väl se det som att jag tog en för laget va? Jag skulle hellre tipsa om annat om ni vill uppleva koreansk kultur. Läs Hönan som drömde om att flyga, läs någon av tipsen från våra läsare i veckans utmaning, eller något av Han Kang. Eller hitta annan inspiration från någon av veckans övriga inlägg. Den här boken måste du inte nödvändigtvis läsa. 

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: I have the right to destroy myself
Författare: Young-Ha Kim
Förlag: Harvest Books
Utgivningsår: 2007[/box]