Att leva i Nordkorea

Nordkorea fascinerar och skrämmer mig. Jag älskar att läsa skildringar om livet i världens mest slutna land. Om folket som lever där, deras vardag. Verkligheten bortom de raljerande tidningsrubriker vi så ofta ser i samband med något nytt upptåg eller galenskap som Kim Jong-Un hittat på.

Det är lätt att håna landets kära ledare och stora efterträdare, och det är lätt att skratta åt det godtrogna folket och dumförklara hela befolkningen. Men Barbara Demick, författare till Inget att avundas – Vardagsliv i Nordkorea förklarar det bra:

[quote]Det är lätt att göra sig lustig över Nordkorea. Vi skrattar åt propagandans excesser och folkets godtrogenhet. Men betänk att indoktrineringen börjar redan i småbarnsåldern, under fjortontimmarsdagarna som tillbringades i fabrikernas daghem, att varenda sång, film, tidningsartikel och annonstavla man mötte under de kommande femtio åren hade som syfte att framställa Kim Il Sung som en gud, och att landet var hermetiskt tillslutet för att hålla allt som kunde kasta tvivel över Kim Il Sungs gudomliga status utestängd. Hur skulle någon kunna stå emot?[/quote]

Inget att avundas – vardagsliv i Nordkorea är en reportagebok där Demick intervjuat ett flertal nordkoreanska avhoppare och låter dem berätta sina historier. Mycket intressant och en av de bästa skildringar av vardagen i Nordkorea som jag har läst. Det känns som att man kommer ”vanligt folk” nära.

En av de mer ohyggliga skildringarna är Blaine Hardens Flykten från läger 14. Det är en inifrånskildring av ett nordkoreanskt arbetsläger, eller koncentrationsläger. Shin Dong-huyk föddes i arbetslägret 1982 och kände i tjugo år inte till något annat än den värld som fanns innanför det elektriska taggtrådsstängslet. Han växte upp i Läger 14 på grund av att två av hans farbröder flydde till Sydkorea under Koreakriget och hans far sattes då i förvaring. Allt enligt principen att klassfienders avkomma måste elimineras tre generationer framåt.

Livet i lägret är fruktansvärt. Förutom svält och hårt arbete, så är alla på sin vakt mot varandra. Du kan inte ens vara trygg hos din egen familj. Våld och tortyr är vardag och varenda misstag kan kosta dig livet. Skolbarn misshandlas till döds av sin lärare på grund av några majskorn i fickan. Shin vet inget om kärlek och ser sin mor som en konkurrent om mat. Hurdan blir man som människa av att växa upp i en sådan miljö?

Som ni förstår av titlen så lyckas Shin fly, men det betyder inte att han blir fri. Hur kan man anpassa sig till ett liv i frihet efter en sådan uppväxt?

Om Shins berättelse är helt sann är det ingen som vet – det finns ingen annan från lägret som kan bekräfta den. Men ett flertal f.d fångvaktare, experter på Nordkorea och mänskliga rättigheter, samt satellitbilder över lägret, styrker hans berättelse. Och att det är en historia som måste berättas, och förtjänas att läsas, råder det ingen tvekan om.

En Nordkoreaskildring som kritiserats för sin bristande trovärdighet är Yeonmi Parks För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet. Yeonmi berättar om sin barndom, livet i Nordkorea och flykten till friheten. Och om nu inte precis alla detaljer i berättelsen är korrekta och minnesbilder blandats ihop så är det kanske förståeligt med tanke på de svåra saker hon gått igenom. Det är fortfarande en viktig och läsvärd historia.

Det är svårt att föreställa sig hur livet i Nordkorea ser ut. Hur blir man som människa av att växa upp utan att riktigt veta vad kärlek eller frihet är?  Och när hunger ses som en del av den patriotiska plikten? Hur klarar man av att hela tiden leva med två spår i hjärnan, ett där indoktrineringen snurrar och ett annat där man registrerar vad man faktiskt ser med sina egna ögon som krockar med indoktrineringen, och ändå inte riktigt kunna förstå vad som är skevt? Och hur formas du som person av att bli skickad till skolan med orden ”tänk på vad du säger” istället för ”ha det bra”?

Det är inte bara svårt att föreställa sig. Det är helt omöjligt.