På jakt efter Koreansk poesi

I enlighet med min ambition att läsa mer klassiker och mer poesi i år så tänkte ja mig att jag skulle ta och kolla in vad Korea har att erbjuda inför den här veckan, förutom Ko Un. Jag googlade och googlade och hittade flera intressanta diktare, framför allt tre kvinnliga sådana som jag blev nyfiken på. Kim Hyesoon, Kim Nam-jo och Shin Dalja. Efter att ha kollat runt i bibliotekskatalogerna och ett par andra ställen har jag dock fått resignera i mitt sökande. Att det inte skulle finnas mycket översatt till svenska, det var jag absolut med på. Att det skulle vara svårt att hitta på engelska, det var jag inte lika införstådd med. Det går dock att hitta den del dikter på nätet och nu har jag verkligen fått blodad tand på framför allt Kim Hyesoon. Jag menar hör här:

Photograph

–Day Three (Övers. Don Mee Choi)

How’s your doll?

How’s your doll’s health?

You speak into your doll’s ears, It’s a secret! Shut your mouth for life

As you pluck out your doll’s eyes, You liked it too, didn’t you? That’s it, isn’t it?

As you cut off your doll’s hair, Die you filthy bitch

As you set your doll on fire, You’ve forgotten about your past life forever

When you leave the house, your doll stays behind

When you leave the house, your doll comes back to life

When you leave the house, your doll opens the window and looks out

When you leave the house, your doll leaves the house

When you leave the house, your doll leaves the house and pretends it’s an orphan

That thing, it can’t eat in front of people for some reason

That thing, it never dies

An empty thing

That thing keeps your ghost in its eyes

Your doll is walking over there, its armless arms come out then go back in

its legless legs come out then go back in

like someone who’s left her legs behind on her bed

Crumpled paper from its legs scatter

Your doll walks

Your doll talks

Drops its eyes inside itself

crying till its neck turns all the way around

It may come back to life when you die

Anyhow you can no longer make your doll stand

Anyhow you can no longer make your doll walk

Anyhow you can no longer make your doll laugh

You are now disconnected from your doll

Dear Doll: You still need someone to put you to bed every night and close your eyes

You wail whaa-whaa as you write.

Har beställt hennes diktsamling I´m ok, I´m pig så får vi se om jag fortsätter tycka lika bra om hennes dikter.

Jag bestämde mig också för att göra slag i saken och läsa Ko Un som ju ständigt poppar upp på listorna över tänkbara kandidater till Nobelpriset i litteratur. I min kommun fanns bara Vit fjäril från 2017 att tillgå. Det r ett urval dikter från Ko uns samlade produktion, sammanställd av översättaren Sun-Kyoung Choi. Det som slår mig igenom hela läsningen r hur lättillgängliga de flesta av dikterna är. Även om jag naturligtvis inte har förkunskapen att alltid förstå med vilken erfarenhet Ko Un skriver sina dikter så är de lätta att ta till sig och applicera på sina drömmar, tankar och minnen. För det är många dikter tid, om naturen och om resor. Korta eller långa resor, resor i fantasin eller i verkligheten. Mycket vind, vatten, träd och fåglar. Mycket lugn, melankoli och vackra men också sorgsna bilder. Av någon anledning får samlingen mig att tänka på min morfar som gick bort för många år sedan nu. Inte för att han var litterär på något sätt alls, men kanske för att så många av dikterna handlar om saknad.

Ko Un lyckas vara både vilsam att läsa och ändå framkalla känslor som inte alls är särskilt enkla att hantera. Melankoli, saknad. Jag känner ett sug efter att leta reda på han äldre diktsamlingar, men känslomässigt kan jag behöva vila lite emellan trots det behagliga i att läsa något som inte skriker högt utan bara är det det är.