av 
Jag har haft lite inläggsångest inför den här veckan. Om man ska skriva om 1968 känns det som att man ska skriva något smart, något politiskt, något feministiskt, något om allt det stora som hände med vänstervåg och revolter eller Grupp 8. Men jag kan inget om allt det där.
Allt jag tänker på är apor. 1968 kom nämligen filmen Apornas planet med det bästa filmslutet genom tiderna. Jag ryser fortfarande bara jag tänker på det. (Och nej, det är ingen spoiler för man kan inte spoila saker som är 50 år gamla.) Och när 1968 dessutom visar sig vara Apans år enligt den kinesiska kalendern så är valet givet att mitt inlägg ska handla om apor.
Jag minns så väl känslan när jag såg Apornas planet för första gången. Jag var inte gammal – alldeles för liten för att förstå allt – men jag minns hur slutet vände upp och ner på allt och jag har aldrig igen upplevt något liknande.
Handlingen är förmodligen välkänd för de flesta – ett par astronauter kraschlandar på en främmande planet som styrs av apor. Aporna är intelligenta och de kan prata. De människor som finns på planeten lever som på stenåldern, och de har inget tal.
Apornas samhälle är hierarkiskt och uppdelat. Gorillorna är de tuffa och starka militärerna och poliserna. Orangutanger är politiker och advokater. Schimpanser är intellektuella och vetenskapsmän. Människorna ses som lågt stående varelser, antingen förslavade eller så jagas de och dödas.
Taylor, som är den ende överlevande astronauten, tillfångatas men lyckas så småningom fly, in i den förbjudna zonen. När han rider där längs stranden, tillsammans med sin nya människovän Nova, får han plötsligt syn på toppen av frihetsgudinnan som sticker upp ur sanden. Han inser då att planeten han kommit till är jorden, långt in i framtiden. Slutscenen är så snyggt gjord, det är så starkt och.. hopplöst. Hela vår civilisation utplånad.
Apornas planet speglar 60-talet och tiden runt 1968 – med rasism, sexism, upplopp, krigshets och fördomar, och twistar det in i framtiden. Men temat är lika aktuellt 2018. I filmen är det apor som ställs mot människor men i slutändan handlar det om hur vi behandlar de som är annorlunda från oss själva. Och det är svårt att inte se den bildliga liknelsen med dagens USA, som ju fortsätter att sjunka allt djupare ner i sanden.
