Linda listar tonårskildringar på film och tv

Sista dagen i vår tonårsvecka och jag tänkte ägna mitt sista inlägg åt film och tv. De skildrar alla tonårslivet, men vissa såg jag när jag själv var tonåring och andra långt efteråt. Några känner ni igen från tidigare inlägg i veckan, andra inte. Tack för den här veckan. Nästa vecka blir det ett nytt tema och en ny ciceron. På återseende då!

Felicity och hennes vänner är i sena tonåren och hinner passera den, tror jag i alla fall, innan serien är slut. Huvudpersonen Felicity söker till collage i New York för att killen hon trånar efter gör det. Ett riktigt dåligt skäl egentligen, men det blir en bra tv-serie av den. En serie som handlar mycket om valet mellan två kärlekar, Ben och Noel. Felicity hade premiär 1998 och sändes i fyra säsonger. Förutom de sista galet flummiga avsnitten, höll den hela vägen.

Fucking Åmål från 1998 har inte åldrats jätteväl, men är ändå en av de bästa tonårsskildringar på film som gjorts i Sverige. Huvuspersonerna Agnes och Elin är verkligen olika, men någonting för dem till slut samman ändå. Skildringen av deras försök att vara som man ska vara snarare än att vara sig själva är brutalt ärlig.

Beverly Hills går inte att hoppa över på en sådan här lista. En av de första serier jag såg som vände sig direkt till tonåringar och som visserligen var tillrättalagd, men inte fullt så mycket som serier brukade vara. Serien hade premiär 1990 och hann spåra ur ett antal gånger innan den avslutades tio år senare. Vilket par som var var min favorit? Dylan och Kelly såklart.

Breakfast Club, ja, jag vet att jag redan skrivit om den i veckan, men den är ju så bra. Eller var. Nu var det några år sedan jag såg den, men den är fortfarande rolig att analysera med elever, då karaktärerna är så stereotypa, men ändå inte. En riktig klassiker som faktiskt hunnit bli mer än 30 år.

Mitt så kallade liv från 1994 var en riktig favorit trots att jag själv just lämnat tonåren bakom mig just detta år. Huvudpersonen Angela spelades av Claire Danes och det är en gåta för mig hur denna serie bara kunde få en säsong.

Döda poeters sällskap från 1989 är fortfarande en favorit. Den skildrar tonåringars liv på en internatskola för pojkar och det är helt klart ett tonårsliv som skiljer sig mycket från mitt, men som ändå känns lätt att relatera till.

Noll att förlora tillhör de svartare av filmerna med Brat Pack, men Andrew McCarthy finns med, precis som det ska vara även om värstingen Robert Downey Jr skäl showen. Jag hade precis blivit tonåring när den kom och såg den om och om igen.

Dawson’s Creek var kanske i smörigaste laget, men jag gillade den skarpt. Klassiska kärleksförvecklingar och en fin småstadsskildring. Både Katie Holmes, men framför allt Michelle Williams har fått fina fortsatta karriärer.

Can’t buy me love från 1987 handlar om den töntige killen och den coola tjejen som fejkar att de är ihop. En ytlig film på många sätt, men den har faktiskt lite djup också i skildringen av populäraritet. Patrick Dempsey fick ny popularitet i favoritserien Grey’s Anatomy och Amanda Petersen var en stjärna ett tag, innan drogberoendet tog henne.

Gilbert Grape från 1993 är ingen klassisk tonårsfilm, men skildringen av Gilbert Grapes liv i den gudsförgätna håla som är hans hem är så otroligt stark att den måste få vara med här. När Becky dyker upp skapas lite mening i hans liv.

Se, jag lyckades begränsa mig till tio. Vilka filmer och tv-serier skulle du vilja lägga till?

Jag vill också passa på att påminna om min lista med tio romantiska ungdomsböcker om ni vill grotta ner er ännu mer i tonårslivet.