Kulturkollo konfererar: Norra Latin

Ibland dyker det upp en bok som många av oss kollomedlemmar får lust på att läsa. Ibland blir också så att vi får lust att prata om den. Då passar vi på att köra ett Kulturkollo konfererar! Så var det med Sara Bergmark Elfgrens bok för unga vuxna Norra Latin  som handlar om den där tiden i livet när man har börjat gymnasiet. Boken börjar med att polisen kommer till gymnasieskolan Norra Latin (och för alla som inte vill veta mer om handlingen eller våra tankar om boken så är det dags att sluta läsa nu) …

Något har hänt inne i aulan och för att läsaren skall kunna hänga med så hoppar berättelsen tillbaka i tid innan läsåret ens har börjat. Tamar, som bor i Östersund, reser till Stockholm för att göra ansökningsprov till teaterlinjen på anrika Norra Latin. På provet möter hon för första gången de som är hennes blivande klasskamrater och några av lärarna. Bland annat verkar det som att både Clea och Tim, som båda är välkända barn till skådisar, skall gå i klassen. Med sin Shakespeare-monolog, Puck från en Midsommarnattsdröm, gör Tamara en fantastisk audition. Hon kommer in, hon skall flytta till Stockholm!

Anna: Skolan hon skall börja i blir ju en av bokens huvudkaraktärer, vilken fantastisk miljö!

Viktoria: Verkligen! Precis en sådan skola jag som själv drömde om att gå på som tonåring. Det är lätt att tänka sig att det göms fler hemligheter i den där byggnaden än de vi stöter på i Norra Latin. Smart drag att ta en byggnad som inte längre fungerar som skola också. Så hamnar den mitt emellan fiktion och verklighet på något sätt.

Helena: Jag fick jättemånga flashbacks till när jag gick på folkhögskola nu när jag läste Norra latin. För det där kreativa, folk som går omkring i korridorer och sjunger och så. Men Norra latin har definitivt mycket mer av gotisk, historisk atmosfär än vad min folkhögskola hade…

Fanny: Ja, Bergmark Elfgren har verkligen valt det perfekta sceneriet för den här historien – anrika korridorer, gotiska stentrappor och höga fönster. Och precis som du Viktoria så tänker jag på hur hon valt att ta en verklig byggnad och gör om historien lite grann och hur man blir lite osäker på vad som är fiktion och vad som är verkligt.

Ulrica:  Ja, jag gillar verkligen miljön. Jag gick själv på en gammal gymnasieskola med väldigt fina lokaler (och estetprogram) och jag såg det framför mig lite så.

Linda: Det kreativa och sjungande elever har jag runt mig på jobbet varje dag. Däremot inte den mystiska stämning som Bergmark Elfgren bygger upp. Hon gör Norra Latin till den mytomspunna skola som den skulle kunna vara och det känns väldigt sannolikt. Samtidigt finns det ju en hel del verklighetsbaserat och jag gillar att själva utbildning får ta en så stor plats.

Carolina: Skolan är något av det bästa med den här boken, tycker jag. Jag kan verkligen se den framför mig! Och även om jag inte gick något estetiskt så ser jag ändå väldigt mycket min egen gymnasieskola framför mig. Den var byggd i precis samma stil och liknar Norra Latin både exteriört med det imponerande och interiört med alla korridorer och bakdörrar. Men jag gillar inte bara skolmiljön – jag älskar hur Tamar kommer till Stockholm och gör det till sin stad, går runt på gator och i gränder och tar in alltihop.

Fanny: Ja jag tänkte också på hur Tamar möter sitt Stockholm och får oss att känna igen oss i de olika platserna.

Anna: Tamar är en person som jag tycker är väldigt lätt att tycka om. Hon är modig och tar sig an livet på ett sätt som känns både trovärdigt och äkta. Jag funderade mycket på hur Bergmark Elfgren gör för att skriva fram så ”tonåriga” tonåringar.

Ulrica: Håller med om att hon har fin fingertoppskänsla där. Hon och Mats Strandberg har varit ute på många skolor och träffat många ungdomar i samband med Cirkeln-böckerna. Kanske finns lite av förklaringen där? Jag gillar också bredden på hennes karaktärer t.ex. att eleverna kommer från olika bakgrunder, har olika sexuell läggning och könsidentitet, det senare utan att det blir en stor grej. Det är en modern bok på det sättet.

Viktoria: Jag TROR att Tamar har lite drag av Sara själv. Vegan, gillar Shakespeare osv. Men även de övriga karaktärerna i boken är ju oerhört väl utmejslade. Sedan är hon duktig på att ta drag som många tonåringar (och vuxna) har och placera ut dem i olika karaktärer. Det är klart att de blir mer stereotypa då, men man kan hitta något att känna igen sig i hos flera. Tillsammans bildar de en ganska komplex figur också. Alla känner sig utanför ibland, alla kan tappa humöret även om man kanske inte gör det så teatraliskt som Tim. Och alla karaktärerna känner en osäkerhet inför framtiden som jag tror är rätt allmängiltig, oavsett vilken bakgrund man har.

Linda: Jag håller med om att karaktärerna utvecklas från att vara ganska platta, till att bli mer och mer komplexa. Lite som när man träffar en ny person och först bara ser ytan och bara får veta det som personen i fråga vill veta. Tamar är min favorit redan från början, men jag tycker att Clea växer mest. Hon är verkligen mycket yta inledningsvis och eftersom hon är kändisbarn är det inte så konstigt att andra tror att de känner henne och vet precis vem hon är.

Fanny: Jag håller med dig Linda, alla karaktärer utvecklas men den som växer mest är Clea. Bergmark Elfgren är superskicklig på att genom det sociala spelet, som är trovärdigt återspeglat, låta de olika karaktärerna växa fram. Det känns som jag är tillbaka i klassrummet igen och lyssnar på mina elever.

Lotta: Personporträtten är som ni säger helt träffsäkra. Språk och uttryck är på pricken. Clea är min favorit, men alla blir verkliga personer för mig och jag ser exakt hur de ser ut – trots att det inte direkt finns några ytliga beskrivningar av deras utseenden.

Carolina: Jag tycker också allt mer om Clea ju längre jag läser – jag var så beredd att inte tycka om henne från början att jag inte kunde värja mig för henne och alla hennes känslor och rädslor.
Sedan blev jag väldigt nyfiken på Tamars vänner hemma i Östersund, skulle så gärna vilja läsa mer om dem.

Viktoria: Ja, dynamiken i klassen och hur Tamar är hemma i Östersund gentemot hur hon är i Stockholm är ju väldigt stora delar av boken.

Fanny: Det blir stor igenkänning för mig hos Tamar – det här hur olika ens personlighet kommer fram beroende på kontexten. Inför sista året på gymnasiet flyttade jag också till en annan stad och var inneboende. Och precis som Tamar så fick jag liksom två olika personligheter. Men Clea växte sig starkare hos mig allt eftersom, så jag är väldigt diplomatisk och neutral i valet mellan de båda.

Lotta: Hela dynamiken mellan storstad och småstad är också intressant, liksom de hippa och till synes självsäkra stockholmsungdomarna med en helt annan bakgrund än Tamar. De har ett medfött försprång tack vare sina föräldrar, sitt nätverk och sin bostadsort, och det befinner sig Tamar ljusår ifrån.

Anna: För mig så var relationerna mellan ungdomarna den stora behållningen i boken och jag tänkte en hel del på Malin Persson Giolitos roman Störst av allt när jag läste, någonstans fick jag en liknande känsla. Det handlar om lojalitet och karismatiska personer som handlingen cirklar kring.

Carolina: Ja! Störst av allt! Det är en bra jämförelse, ju, tänkte inte på den när jag läste men absolut: Tim här och Sebastian i Störst av allt har mycket gemensamt.

Fanny: Japp klockrent! Jag läste faktiskt just Störst av allt precis innan Norra Latin, vilket gjorde den direkta jämförelsen oundviklig och intressant.

Ulrica: Absolut är det relationerna som fångar mig också. Dynamiken dem emellan som förändras och växlar genom boken.

Anna: De skräckiga/magiska inslagen kunde i min värld kvittat. Hur är det mer er andra, tyckte ni likadant?

Viktoria: Nja, det som drog mig till boken från början var visserligen ord som ”teatergymnasium”, ”anrik”, ”Shakespeare” och ”En midsommarnattsdröm”. Men det som gör boken i mångt och mycket är ju dels kopplingarna bakåt i historien som blir tydligare med de magiska inslagen, men också att handlingen i boken är så sammanflätad med just Shakespeares midsommarnattsdröm, som är en magisk pjäs, full av häxeri och trolldom. Så jag tycker nog att det fanns en uppenbar poäng med att ha de inslagen också. Framför allt som Puck blir en så framträdande karaktär också.

Lotta: Skräck tycker jag inte alls att det handlar om här, däremot magi. Och jag och magiska inslag går inte så bra ihop, i alla fall inte i formen av långa, drömlika scener. Less is more. Styrkan ligger i allt det vardagliga.

Ulrica: Håller med dig, Lotta! Boken styrka ligger för mig också i elevernas vardag. Det är det som kommer nära och berör mig. Jag måste erkänna att jag skummade vissa lite mer magiska partier.

Helena: Jag känner att just det där vi skrev om nyss, att personerna är så lätta att känna igen sig i (och tycka om eller inte), är viktigt för att jag ska köpa såpass mycket övernaturligt utan att blinka. Det vardagliga i detaljerna gör att också det som går utanför det känns trovärdigt. Jag älskar för övrigt alla kopplingar till konst och litteratur och hur just det får vara sådär magiskt som det kan vara.

Linda: Jag älskade de magiska delarna och hela historien om hur en föreställning och en rolltolkning påverkade liv och död. Bergmark Elfgren lyckas engagera mig i sådant som andra författare aldrig skulle få mig att tycka om. Jag brukar vara väldigt skeptisk till övernaturliga drag, men här kombineras fantasi och verklighet så himla snyggt. Scenen med fåglarna och blinkningen till Hitchcock är väldigt snygg och det finns ju andra skrönor om Shakespeares pjäser som Macbeth eller förlåt, pjäsen vars namn inte får nämnas. Jag är dessutom glad över att det är just En midsommarnattsdröm, som är en favoritpjäs och just Puck, som är en favoritkaraktär, som står i centrum.

Carolina: Jag tycker lite som Anna här: skräck- och magi-inslagen kunde jag faktiskt klarat mig utan. När jag tog upp boken sökte jag skräck, men här blev miljöer och relationer så bra och så viktiga att det här med skräck och magi för mig blev lite överflödigt. Jag brukar ju dessutom ha lite svårt för magiska inslag i vår egen miljö – fantasy- och magiälskare är jag, men då ska magin och allt det där hållas i andra världar för då kan jag tro på vad som helst. När det drar in i min egen värld tycker jag så ofta att det mest känns fånigt alltihop. Det tyckte jag här med. Och jag blev aldrig skrämd eller fascinerad av det övernaturliga här – i stället blev jag skrämd och/eller fascinerad av människorna.

Fanny: Jag är väl kanske den största skeptikern av oss all när det kommer till magiska inslag, men jag tycker det blev en bra balans i denna. En midsommarnattsdröm blev liksom en viktig del av hela scendekoren i boken och på så vis blev de magiska inslagen så självklara.

Ulrica: Usch ja, här blir boken också kusligt aktuell med den manliga ”stora” skådespelaren som ingen vågar säga ifrån till och teatervärldens hårda villkor som gör att människor blir utnyttjade utan att våga protestera av rädsla att förlora roller och jobbmöjligheter.

Fanny: Mmm skräckinslaget var helt klart den stora skådespelaren som kunde manipulera och utnyttja sin omgivning.

Anna: Det vi är överens om är att det här är en riktigt härlig roman att läsa för alla tonåringar, nästan vuxna och helvuxna. Alla kulturkollos läsare, anse er härmed tipsade!