Helena listar 2017

Av oklar anledning har jag haft svårt att lista 2017. Kanske för att allt är så absurt med Donald Trump och världen. Kanske för att det mesta i min verklighet hänt under andra halvan av året. Kanske beroende på något annat. Jag vet inte och inte spelar det någon roll heller för det blev ju förstås en lista i år också. 

Årets klassiker: Stoner av John Williams. Länge höll jag emot, mångas tips höll jag ifrån mig tills det äntligen var dags i våras. Och ser man på – den var precis så bra som alla sagt.
Årets klassiker med en tvist: När Colm Toibin kommer med en ny roman upphör Helena med all övrig verksamhet (gammalt djungelordspråk). I somras kom Colm Toibin med en maffig nytolkning av historien om Electra, Orestes och Clytemnestra betitlad House of names och jag upphörde naturligtvis med allt annat och läste helhjärtat. Och det var väldigt bra. Colm Toibin är fortsatt min favoritförfattare nummer ett.
Årets tröst: I min samhälleliga förtvivlan har jag funnit stor tröst hos John Oliver under året. Jag har sett alla hans säsonger av Last week tonight sen jag i februari skaffade HBO enkom för att få tillgång till honom. Det har betalat sig i styrka, igenkänning och tröst.
Årets knock out: #metoo förstås, revolutionen kom till slut! När det kommer till kvinnokraft och bokvärlden så mötte jag den redan i somras. Naomi Alderman The power tilldelades Women’s prize for fiction precis när jag klickade hem den och det är sannerligen en knock out-läsupplevelse.
Årets mest skrämmande: Tjänarinnans berättelse. Jag klarade ju inte av att ta mig igenom den och svär att jag åldrades tio år per avsnitt jag såg. Så fasansfullt och så bra.
Årets tv: Alias Grace! Grace orkade jag med att följa, trots att också denna Atwood-serie kostade betänkligt att se. Det var så värt det.
Årets dystopi: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. För en gångs skull hade jag läst Augustvinnaren innan Augustpriset, och för en gångs skull höll jag med. Den här boken knockade mig totalt.
Årets förlust: 2017 har varit ett dödens år på samma sätt som 2016 var det. För mig personligen har hösten varit full av avsked och sorg. När det kommer till människor jag inte kände men som fattas mig tänker jag främst på Torgny Lindgren, Rikard Wolff, Michael Nyqvist, Chris Cornell och Bill Paxton i år.
Årets besvikelse: Kevin Spacey
Årets läskigaste: Annie Wilkes. Say no more.
Årets pest: Det blev mycket pestläsning för mig i år och det som drog igång det hela var förstås Elin Boardys efterlängtade och fantastiska Tiden är inte än (varför blev inte den augustnominerad?). Därefter tipsades jag om När pesten kom av Jill Paton Walsh och måste sen läsa om Connie Willis Domedagsboken för att se vem som var bäst egentligen, resultatet blev oavgjort. Resultatet blev också att jag läste tre riktigt bra och sinsemellan väldigt olika historiska romaner.
Årets duo: Den femte sanningen (Doris Lessing) + Den sista resan (Jenny Diski). Två böcker att läsa om man vill ha lite motstånd och dessutom två böcker som tillsammans fördjupar bilden av varandra, författarna och allt annat.
Årets kamp: A song of ice and fire av George R. R. Martin – som jag krånglat med den under hösten! Först började jag läsa igen, sen läste jag vidare under fascinerad protest och sen satte jag tvärstopp. Kämpigt värre.
Årets film: Thor: Ragnarök! Jag såg inte många filmer i år, det gjorde jag inte, men jag är väldigt glad att jag trotsade superhjältefilmströttheten och såg den tredje Thor-filmen. Det var stor underhållning helt enkelt.
Årets musikupplevelse: José González live med kammarorkestern The string theory. Och borrmaskin… Det var en verkligt magisk kväll på Karlstad CCC och jag kan ärligt säga att jag upplevde musik på ett helt nytt sätt den kvällen. Det finns inte riktigt ord för att beskriva det, så som det är med de största upplevelserna. Men får du chansen att se och lyssna – ta den!