Tre (?) kära katter i mitt liv

Nä, jag ska inte skriva om de två katterna som hårade ner mitt och oäkte makens liv under så många år, en klart rödrandig herre med en viss aggressiv attityd och en mer urblekt röd kattdam som ibland inte kom ihåg vad hon hette men var duktig på att apportera. I stället vill jag minnas de här tre (?) katterna, som på olika sätt har betytt mycket för mig under livet:

Pelle Svanslös – Gösta Knutssons svanslöse gosse i Uppsala var med mig när jag var liten. Och för mig är den enda rätta versionen av Pelle Svanslös bilderböckerna jag hade på 70-talet (de som är illustrerade av Lisbeth Holmberg-Thor). I dem var Pelle grå. Maja Gräddnos var vit, Bill och Bull rödrandiga och elake Måns var svart. Och så ser de för evigt ut inne i mitt huvud, hur många fläckiga Pellar det senare har kommit och hur han och hans kompisar/belackare än har sett ut från början eller efteråt.

Aristocats – (ja, det är här det där ? kommer in eftersom det förstås inte handlar om EN katt utan om många…) Jag såg Aristocats på bio när jag var liten, och det jag gillade allra, allra mest av allt i hela filmen var den lilla stunden alldeles i början innan all kidnappnings-action tagit fart: när kattungarna övar på sina pianoskalor. Jag har lite, lite svårt att förstå varför nu när jag är tråkigt vuxen, men den där sången var något av det finaste och sötaste jag hört. Då.

Findus – killen med de gröna shortsen som bor med gubben Pettson. Åh, alltså, Findus och Pettson! Tack, Sven Nordqvist för alla fina högläsningsstunder du med detta par har gett mig och mina barn genom åren! Vi har älskat och åter älskat att höra och läsa om Findus krumbukter och Pettsons oftast oändliga tålamod. (även om just Stackars Pettson där Pettson faktiskt tappar humöret och ryter ifrån nog är min absoluta favorit. De underbara bilderna på höstig natur och frid!) Och vi har suttit och letat efter de små mucklorna i bilderna, helt förtjusta i dem alla. (Kolla den där! Den som åker båt! Den som vilar i fåtöljen där! Kolla dem med flyttlasset! Den med hörlurar!) Det var halva nöjet, och så skulle det vara – lite läsning och lite runt-i-bilden-vandring-och-pekande. Och när sedan det fantastiska hände att mina två tonårsbarn ville ha en nostalgistund med högläsning ur bilderböcker? Ja, då var det förstås mest alla Pettson-och-Findus-böckerna vi drog igenom igen. Med muckel-letning.

Bild: Ur Stackars Pettson av Sven Nordqvist