Måste framtiden vara så förtvivlat förtvivlad?

För några veckor sen skulle jag plocka ihop en skyltning på biblioteket, det är sånt jag gör till vardags, bland annat. Den skulle handla om framtiden och det hela illustrerades av en himlans gullig robot. Men där slutade det himla gulliga för jag hade väldigt svårt att hitta andra framtidsskildringar än dystopier att skylta. Det är zombiesmittor, miljökatastrofer och pandemiberedskap för hela slanten. Inte gulligt alls.

Det finns jättemycket bra i framtidsgenren – trilogierna om Hungerspelen och Maddaddam, De kommer drunkna i sina mödrars tårar, för att nämna några bland många. Men det är o så pessimistiskt och mörkt…

Och inte är det väl konstigt heller, jag känner själv att det är svårt att uppbåda framtidstro i dagar som dessa. Det är kallt, hårt och ogästvänligt både på det ena och det andra sättet. Men det kan vi väl inte nöja oss med? Jag kunde i alla fall inte stanna i att jag inte hittade några utopiska framtidsskildringar, jag letade vidare och grävde, bläddrade, sökte och letade lite till. Men hittade inget (förutom Thomas Moores Utopia då, men jag söker något lite mer ogammalt). Så kan det väl inte vara? Visst sitter ni på i alla fall någon skönlitterär titel där framtiden inte är fasansfull och hopplös? Eller? Fyll gärna på med hoppfullheten i kommentarerna!

Bild från Pixabay