Margaret, Alice, Offred och jag

Om vi vänder blicken mot tv-världen så kan vi väl ändå konstatera att 2017 tillhört Margaret Atwood. Visst krigar Stephen King om titeln i bakgrunden med en massiv tv-versionshöst (Gerald’s game, The mist, 1922), men jag har faktiskt inte sett ”hans” serier och eftersom det här är ett högst personligt inlägg så ger jag högst självsvåldigt priset till Atwood, om inte annat så på livsomvälvande slag i magen-poäng (och om jag inte gör det så dör den här texten lite nu så…).

Först kom The Handmaid’s tale, en powerberättelse så tung att vissa av oss inte orkat igenom tv-serien än trots att det känns som något av en feministisk skyldighet. Än har jag inte gett upp…

Sen, alldeles nyss, kom Alias Grace i tv-serieform och den är lika fantastiskt välgjord och bra. Historien är en annan, men släktskapet mellan berättelserna blir ändå tydligt. De båda serierna tillsammans riktar också strålkastaren mot något jag inte reflekterat så mycket över tidigare, kärnpunkten i Margaret Atwoods författarskap. Jag har inte nått dithän i min analys att jag kan formulera mig glasklart kring det, men någonstans i närheten av mänsklighet och kvinnoskap, hur det ser ut och vad som formar oss, befinner vi oss hela tiden. Och så dras det raka och tydliga linjer mellan då, nu och sen på ett sätt jag tidigare inte sett och begripit när jag läst Margaret Atwoods böcker.

Jag känner att jag kanske bygger upp en beredskap att överleva The Handmaid’s tale genom att se Alias Grace. För där Offred inte funnits än (än finns tid!) så har Grace levat (bokstavligt talat, boken bygger ju på en verklig person). Det fascinerar mig att Offreds öde kan skrämma så mycket mer än Graces när vi vet att det verkligen hände, på riktigt (och då pratar jag förstås inte om det specifika för Grace, att hon anklagas för mord, utan om det där vardagligt förfärliga som var allmängiltigt och som skildras så bra i både bok och tv-serie). Jag funderar lite mer över Alias Grace på Fiktiviteter idag, läs gärna mer där.

Nu när Margaret Atwood börjat få den uppmärksamhet hon förtjänar (och nyutgåvorna äntligen haglar över oss) tycker jag verkligen inte att vi ska stoppa där. Nu vill jag se Kattöga, en tv-serie om flickors vänskap och varför inte Maddaddam-trilogin i tv-format (jag vet att den varit på gång länge, men kan förstå att det tar tid…). Och visst vore det coolt med en filmatisering av Häxyngel som kommer i vår, den som bygger på Shakespeares Stormen? Jag kan inte tänka mig annat än att det blir storslaget.