Fyra berättelser om flykt

December, skola, julefrid. Doften av skalad apelsin omslöt barnen i rummet och ett liten barn fick ett oväntat och till synes oförklarligt känsloutbrott. Läraren stod handfallen och förstod inte vad det var som hänt. Så småningom så fick det dock sin förklaring då den hjärtskärande historien – om hur barnet spenderat tre traumatiska veckor på ett lastfartyg som fraktade just apelsiner – framkom. Detta är en av alla historien som jag fått till mig genom mitt jobb.

Vi lyssnar på orden, vi ser ansiktena. Men hur ska vi förstå? Hur skulle vi kunna förstå? De allra flesta av oss har aldrig tvingats lämna sina hem, sett familjemedlemmar mördas, förlorat allt vi äger och flytt till ett land långt bort där både språk och kultur är annorlunda. Det är svårt att sätta ord på något sådant – sorgen, smärtan, främlingskapet.

Samtidigt måste vi förstå, vi måste försöka. Journalistiken gör sitt. Den förmedlar händelserna, ger röst åt de drabbade. Men det finns också andra sätt att förstå, andra sätt att förmedla. En del insikter kan vi bara nå genom vår föreställningsförmåga, genom fiktion och litteratur. (Ur förordet till Eller sjunk i havet: och tre andra berättelser om flykt)

Ania Monahof är född i Leningrad 1929, Marjaneh Bakhtiari är född 1980 i Teheran, Zulmir Becevic är född 1982 i Bosnien-Hercegovina och David Mohseni är född 1998 i Afghanistan. Fyra författare, tre generationer. Dessa författares erfarenheter får du möta i Eller sjunk i havet: och tre andra berättelser om flykt – en samling noveller som Novellix i samarbete med Hallpressen gett ut. Fyra röster och fyra berättelser med ett par gemensamma nämnare; de är alla ur barnets perspektiv och barnen är alla på väg mot Sverige.

I Monahofs Lilla asken får vi möta Annoscka, som för tillfället bor i Finland och av namnen och författarens bakgrund att döma så är familjen flyktingar från Sovjetunionen. Annoschka drömmer om att få fira jul i Finland och att få sjunga i domkyrkan på självaste julafton. Andra världskriget rasar och tyskarna bränner allt i sin väg och familjen känner sig allt mer otrygga. Det blir således inget julfirande, då familjen återigen tvingas på flykt. De får betala för att kunna finna en flyktväg till Sverige och hamnar i en liten båt på ett stormande hav – onekligen går mina tankar till nutidens båtflyktingar. Samma skräck, samma osäkerhet och naturens makt över människan.

Du hade bestämt dig för att plugga svenska hårdare än hårt för att inom en snar framtid bli färdig med brevet som du redan första dagen hade börjat skriva till Sveriges president. Du tänkte att ”Hej mister president” behövde kompletteras med information om pappa och dig, och om varför mamma och du hade kommit till Sverige, och kanske ett personligt löfte till presidenten om högsta betyg i alla ämnen. Det enda han behövde göra i utbyte var att få pappa att komma till dig. (Zulmir Bečević)

Du och jag mot världen av Zulmir Bečević är en smärtsam och hjärtskärande historia om en liten pojke som har förlorat sin pappa och som vägrar ge upp hoppet om att pappan en dag ska återförenas med familjen i Sverige. Pojken hamnar liksom mittemellan två liv – ett dåtid där han lever och ett nutida som han inte vill starta.

Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari handlar om ett annat hav än det som Annoscka mötte. Likt pojken i Bečević historia har Parisa förlorat en förälder – denna gång är det mamman som saknas familjen. Denna lilla pärla är en lysande skildring ur barnets godtrogna ögon – vad händer med familjen på flykt, med människan? vad händer om kompisen talar sanning om att Parisas far ska ha begått hemska brott i hemlandet?

Vi går på rad. Jag har en handduk virad över munnen för att kunna andas i den hårda blåsten. Vid ettiden på natten är många så trötta att de ramlar omkull i snön. Någon spyr. Alla är hungriga. Smugglarna säger att det är en liten bit kvar till toppen. Men jag har svårt att lita på dem, de ljuger hela tiden för oss. (Mohseni)

Den historia som drabbade mig allra mest är dock David Mohsenis Eller sjunk i havet som berättar om Davids egen resa till Sverige. Som tioåring flydde han ensam från Afghanistan och hamnade i Iran där arbetade tills han en dag fick kontakt med sin äldre bror i Sverige. David lyckas att ta sig till Turkiet och därefter med båt över till Grekland. Sju månader senare, fjorton år gammal, når han Sverige. I novellen heter den trettonåriga och föräldralösa pojken Daoud.

Vi är tjugofem. Hälften sätter sig i båten. Nu finns det ingen mer plats. Vi sätter oss på varandra. Vi är så många att båten knappt syns. Det är första gången i mitt liv som jag sitter i en båt och det är första gången jag ser så mycket vatten. Vi är en sandkornsö i ett jättehav. Jag kan inte simma en tio centimeter. 

Vad är det som drabbar mig så med just Mohsenis historia? Rent berättartekniskt och språkligt så är det den mest naiva av alla fyra då det är hans författardebut. Jag antar att det som är så hålla-andan-jobbigt är pojkens ålder. Våra pojkar är exakt i samma ålder som Daoud är när han korsar Medelhavet i en överfull gummibåt. Det är så vansinnigt svårt att ta in att han har klarat denna resa – denna skräckinjagande resa som inneburit snötäckta berg och bråddjupa hav. Ensam. Tretton år gammal. Att dessutom förstå att han flydde ensam redan som tioåring går inte riktigt att ta in. Och dessa pojkar skickar vi tillbaka till Afghanistan! Stanna för en stund i den tanken. Ta in det.