Att flyktpromenera och upptäcka fantastiska saker

Det finns dagar när man bara får nog och stövlar ut i höstblåsten utan egentlig plan på att återvända. Det kan vara dagar när ungar är sjuka och man som förälder behöver krama, medicinera, dricktvinga och oroa sig. Det kan vara dagar när ens partner ligger utslagen på grund av fasansfulla gallstenssmärtor. Det kan vara både ock.

Jag hade några sådana dagar i oktober och det är ju som det är. Men tillslut kommer i alla fall alltid jag till en punkt där det är nog, där jag inte står ut en sekund till. När enda lösningen är att dra utomhus när de sover eller klarar sig själva framför någon hockeymatch eller så. Och så bara låta höstluften blåsa instängdhet och oro ur huvudet på en. Låta utmattningshjärtat lugna sig lite, sluta slå så evinnerligt fort.

Och då kan man, mitt i flykten, upptäcka underbara saker. Det jag upptäckte den där rätt gråa måndagen i oktober var att ljudbokspoesi och flyktpromenad är bästa kombon ever. Jag gjorde sällskap med Emily Dickinson den dagen och det var förstås helt magiskt. Höstlöv, färgprakt, trötthet på gränsen till att slå över i sömn eller förtvivlan och så Emily Dickinson.

Dagen därpå gjorde Edith Södergran sällskap på en lite mindre flyktartad promenad, sen Tomas Tranströmer. Sen testade jag klassisk musik, det var också helt fantastiskt. Det känns lite som att det är precis så som hösten måste upplevas. Tänk om jag missat det…

Bild från Pixabay