Konsten att hitta hem

Jag ser på Allt för Sverige och jag gråter en skvätt. Jag gråter för att deltagarna äntligen hittat hem och förundras över att landet de kallar hem är ett de aldrig besökt. Vikten av att känna en samhörighet, att upptäcka sin släkt, att hitta ett ursprung är så starkt. Flera av deltagarna talar om en felande länk, det som saknas för att de ska känna sig hela. Den länk som förenar dem med det förflutna.

Att känna sig hemma. Att ha ett hem. Att höra till. Så självklart för vissa, men en avlägsen dröm för andra. Samtidigt kan hemmet vara en plats som man inte räknat med. En överraskning, en gåva. En ny plats kan bli ett hem, så länge det är en trygg plats där du äntligen kan landa. Faktiskt behöver hemmet inte ens vara en fysisk plats, utan ett inre lugn.

Jag är blödig på det sättet. Gråter ofta till tv-program eller filmer och alltid när det vankas någon slags prisutdelning. Däremot gråter jag sällan när jag läser böcker, men när det väl händer så brukar jag gråta rejält. Den senaste tiden har en ljudbok fått mig att gråta, om inte floder, så i alla fall några rejäla skvättar. Hade jag släppt på tårkanalerna ordentligt hade jag troligen inte kunnat köra bil, så lite fick jag hålla igen.

Så vem är det då som fått den här blödiga tanten att torka tårarna i smyg?

Navid Modiri, jag tittar på dig.

Boken som strömmat ur högtalarna i min bil den senaste tiden är Hej syster. En bok där Navid Modiri skriver och talar till en flyktingkvinna han mött på Centralstationen i Malmö. Hon har sin son med sig och sin sjuke man. De har flytt och äntligen kommit till ett land som de någon gång kanske får kalla hem. Modiri möter henne med vänliga ord. Förklarar hur vårt land fungerar. Hur det är en plats som omfamnar de som behöver en trygg hamn. Så var det då de möttes och när den lille Navid själv blev buren in hit, men hur är det nu?

Hej syster har undertiteln ”en personlig berättelse om flykt och mellanförskap”. Mellanförskap. Smaka på ordet. Att vara i mitten, mitt emellan, en kompromiss, tudelad, halv. Att inte kunna gå tillbaka och att springa framåt i jakten på någon slags tillhörighet. Något slags lugn. Ett hem att vila i.

Navid Modiri vandrade inte in i Sverige. Han bars in. En liten pojke som långt senare drömmer om bomber och bär rädslan inom sig. Pojken som inser att han är annorlunda, som behöver hjälpa fröken att uttala hans namn. Förklara att det inte låter som David, att i:et är det viktiga. Pojken som inte kan sitta stilla för att det han ska göra är färdigt på några minuter. Som får myror i brallan när alla andra är långsamma. Så långsamma. Pojken som blir man. En skäggig man, en man som sticker ut. En man som blir stoppad i tullen, trots att ingen annan av hans vänner. En man som hela tiden springer för att någon gång kanske hitta rätt väg. Som tills dess han gör det i alla fall kan försöka springa ifrån sin ångest.

Jag tänker på mina elever. De som vandrat hit. Bokstavligen. De som hittat något slags hem här, men som nu är icke önskvärda. De som välkomnats inte av Navid Modiri, utan av någon annan som ser att de har en plats här. En lärare, en god man, någon som arbetar på ett boende, någon annan som öppnat sitt hem. Jag ser dem nu, några år senare, mitt i ett sammanhang, mitt i en klass. De har landat, i alla fall har deras tår nuddat marken och de har hittat något slags hem. Det är bara det att alla inte är som Modiri, eller läraren, eller någon annan som stöttar denna syster eller broder som ännu inte riktigt hittat hem. Det finns många andra som gärna skulle skicka alla som vandrat in på en minst lika lång vandring tillbaka igen. Eller så är de till och med vänliga nog att låta dem slippa vandra alls och istället erbjuda en plats på en flygplan. De röstas ut från Sverige och behöver återvända till den plats de någon gång kallat hem, men som de sedan länge förlorat.

Modiri är här. Han har landat. Äntligen verkar han ha landat. Hur det gått för den syster han skriver och talar till vet jag inte, men jag hoppas att hon hittat hem. Kanske kan hennes son hjälpa henne, på samma sätt som Modiris dotter hjälpt honom. Vårt hem är där våra barn finns, där våra hjärtan finns. Kanske är det just kärleken till våra barn som gör att vi äntligen hittar hem. Så tänker jag på mina elevers nära och kära. De som inte får vara där barnen är. Så gråter jag ännu en gång för alla som kanske aldrig kommer att behärska konsten att hitta hem.

Jag vet inte hur jag ska börja beskriva henne. Jag har aldrig sett henne förr. Aldrig satt ord på henne. Det är som om mitt språk väntar på tillåtelse. Eller som om huvudet fortsätter att beskriva sjukhusrummet istället för att beskriva det lilla paketet liv som ligger som en ihopkrupen groda mot mitt bröst.

Det första barnmorskan gjorde när min dotter var född var att tvätta henne och sen lägga henne innanför mitt vita linne. Jag hann inte reagera förrän det hade hänt och tittade ner på henne som om det var en utomjording som hade hoppat upp och fastnat på min hud.

[…]

Det är så många saker som händer i mig nu. Så många knutar som knyts ihop. Jag vet inte om jag har språk för allt, men jag försöker.

Min pappa har burit mig på det här sättet. Min mamma har vaggat mig så här. Jag har varit ett ångande degpaket i någons famn. Cirkeln sluts här.

[…]

Jag gråter för pojken som blev inburen till en ny värld. En värld som han aldrig lyckats höra till. Jag gråter för mina elever som hittat något slags hem, bara för att förlora det igen. Jag gråter för dig syster, för du är även min syster. Du har en plats här. Ett hem här. Allt annat vore omänskligt. Jag gråter och tänker att tårar inte löser någonting. Att vi måste sluta gråta och tala istället. Med höga röster ska vi tala om att konsten att hitta ett hem är en svår sådan. Att vi därför måste hjälpa de som ännu inte landat. Hjälpa dem att sätta fötterna i marken, slå ner sina rötter och knyta ihop knutarna. Hjälpa dem att hitta hem.

Hej syster. Vad fint att se dig. Välkommen till Sverige. Ställ ner väskan ett tag. Nej, jag behöver inte se ditt pass. Lägg undan dollarsedlarna. Hur har resan varit?

[…]

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Hej syster En personlig berättelse om flykt och mellanförskap
Författare: Navid Modiri
Förlag: Forum Bokförlag
Utgivningsår: 2017[/box]