I got life, life, life, LIFE! Musikalglädje!

Ni vet, det finns vissa låtar man bara måste höja volymen på när de kommer på bilradion, och man sitter där (förhoppningsvis ensam) och skrålar med i texten så att wunderbaumgranen vissnar och hastighetsmätaren mystiskt glider uppåt som av sig själv? Det här är en av mina såna låtar:

Egentligen… egentligen är den väl ett himla långrandigt uppräknande av olika kroppsdelar – men för mig är den rå livskraft och glädje som spritter i hela kroppen. Jag älskar den! Och för mitt inre kan jag förstås bara se Treat Williams som skandalöst dansar loss på det fint dukade middagsbordet i filmatiseringen av musikalen Hair från 1979.

Så Hair för mig är filmen, och musiken. Och dessutom är den nervositet bakom scenen på den gamla anrika stadsteatern i Kalmar, egenhändigt färgade fotsida klänningar, inövad stämsång och stolta föräldrar i publiken – jo, för när jag gick på högstadiet gjorde ett antal elever på min skola musikalen Hair i en egen, bejublad uppsättning. När jag tänker på låten Aquarius hör jag den från filmen i huvudet, men ser mina klasskamrater i de hemmafärgade tygsjoken framför mig, svajandes i takt med den där horoskopsången.

Och det verkar som att det är många fler skolor, på många olika platser i världen, som gjort just Hair i egna uppsättningar under åren. Kanske inte så konstigt? Det är bra musik, ett tydligt budskap, och så är det rätt lätt att hitta kläder som funkar. Bilden ovan är just från en sådan skoluppsättning:  Hair av Art Siegel (CC BY-NC 2.0) Jag hittade den på Flickr, och i bildbeskrivningen står det inte mer än att det är en ”high school student production, saturday. great fun!” så det är för mig förstås en helt okänd skola med okända ungdomar – men det var precis något sånt här jag tänkte på: Tonåringar som gör musikalen själva, lever den och kommer att få låtarna i huvudet för resten av livet. Med eller utan hemmafärgade, fotsida klänningar.