Rymdens vemod

Jag har faktiskt redan skrivit om rymden här på Kulturkollo. Flera gånger, men främst den där gången när jag erkände att rymden med dess dystra tomma mörker skrämmer livet ur mig. Intressant värre att det då var jag som initierade det här temat…

När jag insåg detta så blev jag förstås tvungen att utföra viss självanalys. Vad är det som ändå drar i mig? För jag är ju faktiskt inte en av dem som gillar att bli skrämd. Men jag älskar Alien-filmerna, jag håller Battlestar galactica som en av de bästa serier jag sett och jag avgudar utomjordingar som The Doctor i Doctor Who. Det finns något annat där. Och när jag funderade över allt det där insåg jag att det finns en annan del av rymden också, den där ingen behöver höra dig skrika för att det ändå är rätt fint.

Eller fint och fint, men det är lugnt och stillsamt. Som i Solaris till exempel, det är skitläskigt med det övergivna men ändå bekant och vackert med det ödsligt ensamma, det sorgesamma. Och där tror jag vi har det. Det sorgesamma kan jag känna igen och i rymden är det den andra sidan av myntet. Vemod på jorden är sorg och glädje, i rymden verkar det vara sorg och skräck.

Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle som jag läste nu i somras är också lugn och sorgesam, där finns det skrämmande mörkret men rymden i sig är inte otäck. Där är det oändliga befolkat med varelser och världar. Där finns Fru djur som tar om hand och förklarar, där finns sorgen i det oändliga, ensligheten såsom på jorden så ock i rymden. Där är det skrämmande med rymden förflyttat till jorden och verkligheten och tryggheten på något sätt transformerat till rymdens okända oändlighet. Intressant!

Och sen kommer jag att tänka på den allra mest sorgesamma rymdsagan av dem alla – Harry Martinssons Aniara. Jag minns hur jag älskade den, hur jag läste den högt för mig själv om kvällarna i min första lägenhet. Hur jag grät och på något sätt för första gången förstod mig på stor litteratur, och rymden.

Kanske är det inte det att det inte skrämmer mig, kanske är det att det oändliga får bli något mer mångbottnat, vemodigt. Som värmlandsskogarna.

Bild från Pixabay [CC0]