Allt jag kan om Star Wars har jag lärt mig genom att leka med Lego

Vi pratar om rymden den här veckan och det är faktiskt något jag tycker är riktigt trist. Ja, själva rymden i sig är det väl inget större fel på – planeter och stjärnor och sådant. De är helt okej.
Men böcker, film och TV-serier med rymdtema ger mig tråkslag, där är jag team Lotta. Sci fi som litterär genre är nog den som jag är allra minst intresserad av och minst benägen att omvärdera. Så vad sjutton ska jag skriva för inlägg idag. Jag som inte ens har sett Star Wars.

Det är för övrigt något som verkar vara galet provocerade på väldigt många människor:

”Har du inte sett Star Wars!?!” 
Men de gamla filmerna i alla fall? Nähä?”

Nej, inte de gamla. Inte se nya. Inte alls.

Nej förresten, nu ljuger jag – jag har sett bitar av filmerna flimra förbi (jag har ju inte bott under en sten), men jag har aldrig satt mig ner och sett en hel film. Nu finns ändå en hel del Star Wars i mitt liv. Det går inte att undkomma med en 6-åring hemma. Så jag kan faktiskt ändå en hel del om Star Wars, men det har jag lärt mig genom att leka med Lego.

Men jag undrar varför så många anser att det är en sådan brist i min uppfostran? Är det en så viktig del av en nutida filmkulturkanon att alla måste ha sett? Jag får också känslan av att man inte bara borde ha sett, man måste också tokhylla. Eller åtminstone tycka att de är lite ”kultiga”. Jag funderar på om det finns några andra motsvarande måsten? Vilka andra film-serier bjuds det in in till maraton-tittningar av i studentkorridorsköken? Varför blir ingen lika förvånad om man säger att man inte sett alla Kieślowskis Trois couleurs-filmer?

Bild: Flickr/zerobaek