Att skriva om historien?

Bild: Med handväskan som vapen av Susanna Arwin

Idag är det  datumet – det där då årets nobelpristagare i litteratur skall tillkännages, och väntan är spänd. Klockan 13 smäller det men måhända har någon tid att läsa blogg en stund innan alltsamman brakar lös?

Jag tänkte i mitt inlägg ge mig in på något som jag inte alls behärskar och vet särskilt mycket om men som jag reflekterade över i helgen som gick. På gatorna marscherades det och inne i mässhallarna samtalades det. När jag kikade ut så tänkte jag ett varv på det där med nationalistiska symboler (mässan flaggade med prideflaggan bredvid den svenska fanan i lördags) och att statyer och minnesmärken ges så stort symboliskt och politiskt värde. Vid den alternativa mässan på heden stod Damen med handväskan på plats och nazisternas mål var Gustavadolfs-statyn i hjärtat av stan.

Det hela började egentligen med att jag promenerade på torget i Uddevalla i slutet av sommaren och såg en av alla våra krigarkungar till häst, samtidigt så utbröt upplopp i Charlottesville. I centrum av den konflikten var en staty av Robert E Lee. Statyn där, liksom statyer av krigarkonungar i vårt eget land, används som samlingsplats för nationalistiska grupper och blir då förknippade med värderingar som inte hör till ett demokratiskt samhälle. Efter murens fall var t ex statyerna av de kommunistiska ledarna och rivandet av dem mycket viktiga symbolhandlingar. Idéhistorikern Patricia Lorenzoni säger i sin essä i P1  att ”Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas” och för mig framkallar rivandet av statyer dubbla känslor. De representerar ibland tankar och idégods som vi inte längre håller med om men samtidigt så påminner de oss påtagligt om vår historia.

Historielösheten är en av våra stora fiender och om vi tillsammans vill verka för ett ett öppet och demokratiskt samhälle kanske man kan låta de allra flesta stayer stå där de står? Om man kompletterar och vidgar bilden av människorna och händelserna som skildras av stayerna genom fakta, forskning och litteratur som ger nya perspektiv? Jag har läst ett stort gäng med riktigt bra romaner som utforskar historia, ras och identitet det senaste året och min tro är stark på att skönlitteratur kan på ett alldeles särskilt sätt påverka de som läser med ett öppet sinne. Alltså kommer här några högst personliga och aktuella tips:

Vända hem av Yaa Gyasi är en roman som börjar redan på 1700-talet i Ghana. I den får man följa två systrars olika väg genom generationer av slaveri och hopp om en bättre framtid. Mycket intressant och gripande roman om hur det sociala arvet förs genom generationer. Många olika nedslag i slaveriets historia och intressant skildring av medborgarrättsrörelsen också – utifrån en släkts upplevelser.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead läste jag i somras och i den är slavflickan Cora huvudperson. Hon rymmer från sin plantageägare och hamnar på sin flykt på olika ställen där asketer av slaveriet och rasismen belyses.  När det kommer till att ifrågasätta vems historia som egentligen berättas och hur sann den historien egentligen är så är det här en mycket spännande bok, formen utmanar och kräver full koncentration! Vill man höra mer om boken så finns ett intressant samtal att hitta på Internationell författarscens webb. 

Och sista tipset får bli Swing Time av Zadie Smith. Den har ännu inte haft sitt recensionsdatum här i Sverige så jag fattar mig kort. Det är en fantastiskt fin roman om vänskap, klass, rotlöshet och rasism. Två flickor med föräldrar som har afro-karibisk bakgrund växer upp tillsammans i London och livet för dem på väldigt olika vägar. En av dem är resan tillbaka till Afrika, till det som en gång var släktingarnas ursprung.

Ras, identitet och att minnas vår historia. Fler gråskalor och mindre svart-vitt? Också med hjälp av en staty?