av 
Det har varit en sorg att promenera genom ett höstsoligt och varmt Göteborg de här mässdagarna och finna sig omgiven av massiv polisnärvaro. På mässan märks det främst i väskgenomsökningarna och den förhöjda närvaron av säkerhetspersonal och poliser. På stan översköljs jag, trots att jag gör motstånd, av en sorts undergångskänsla när jag går genom ett hav av inte bara höstlöv utan också poliser som utspridda i klungor förbereder sig längs NMRs demonstrationsväg. Jag försöker skärpa till mig, jag vet ju att ingenting tar slut idag, historia skapar vi hela tiden, nazismen (och rasismen/homofobin/misogynin/hatet) sker hela tiden liksom motståndet. Och ändå övermannas jag av en ilska så stark att den slår över i sorg. Igår när jag tråcklat mig förbi alla polisklungor kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, jag grät mig fram över Heden. Det måste få vara ok, även om jag önskar att jag kunde agera med någon sorts beslutsamhet istället, formulera något viktigt eller ta ilsken ställning på något sätt som räknas.
Idag väljer jag bort mässan. För att jag inte orkar av utmattningsskäl, jag behöver vila. Jag behöver också en plats som inte är instängd, någonstans där höstluften tillåter mina tankar att flyga.
Jag vill ändå vara tillsammans med andra människor som vill motstånd, som är arga, ledsna, bestämda, glada över att vi är många idag. En stor manifestation på Heden kändes inte för mig (av samma skäl som jag måste vila från mässan), men författarmanifestationen utanför domkyrkan kändes precis som det jag ville vara en del av. Så fick det bli. Jag har precis kommit tillbaka därifrån stärkt av alla ord om att stå kvar och att hålla emot. I vardagen. Demonstrationen är idag, samtalen kring fikabordet på jobbet (och överallt annars) är hela tiden, det gäller att försöka orka stå kvar och hålla emot varje dag.
Var försiktiga ni som finns där ute idag!
