Alla dessa Disneyfilmer…

Inte går det att prata om återbruk utan att prata om Disneyfilmer? Nej! Jag är uppvuxen med dem, gick och såg dem på bio när jag var liten, fortsatte med att gå på bio och se dem fast jag råkade bli lite vuxen (dock gick jag då och såg dem med engelskt tal eftersom det kändes mycket coolare, jag var ju v-u-x-e-n märk väl). Och sen fick jag barn, och då rullades dessa Disneyfilmer om och om igen på tv-skärmen därhemma, så pass att jag nu kan pinsamt många dialoger utantill och förstås kan sjunga loss i vilken av de tillhörande sångerna som helst. (Barn är både bra och inte bra för den egna kulturella utvecklingen… men detta måste vara en av de bra sakerna?)

Och förstås har jag alltid vetat att många av Disneyfilmerna baserats på böcker eller folksagor. Många av dem har jag läst, men långt ifrån alla, och inte heller har jag funderat så där värst mycket på hur filmerna följer böckerna i handling och persongalleri. Andra filmer som baseras på böcker jag läst kan jag irritera mig på när de ändrar alltför mycket på bokens innehåll – men när det gäller Disneyfilmerna har det inte känts viktigt för mig eftersom de är så väldigt mycket sin egen grej med musiken, bilderna och allt.

Eller? Är det viktigt? Inför den här temaveckan läste jag en riktig barnboksklassiker, De hundra och en hundarna av Dodie Smith, boken som filmen Pongo och de 101 dalmatinerna baseras på (här kan du läsa mitt blogginlägg om den). Jag tyckte mycket om humorn i den (Cruella de Vil är helt underbart elak…), tyckte mindre om de trista könsrollerna som pådyvlades även hundarna (men boken är ju nästan 60 år gammal). Och så blev jag helt konfunderad över hur en av huvudkaraktärerna i boken, Missis Pongo (Pongos fru som alltså bara får heta Fru Pongo), inte ens finns med i filmen. Nej, i filmen är Pongo och Perdita dalmatinerparet som får så många valpar. (Visst, Perdita finns med i boken men lite i bakgrunden som ”inhyrd” amma till valparna) Jodå, klart jag fattar att filmen måste förenkla handling och persongalleri – jag bara tycker så synd om Missis Pongo som inte ens får vara med i filmen som gör hennes man och barn så berömda…

Eller, i stället för att ta bort så kan Disneyfilmsmakarna lägga till det som gör filmen bättre. För visst hade Askungen inte varit lika rolig utan mössen och de andra djuren som hjälper Askungen med klänningen och allt det där andra?? De finns inte med i sagan (fast fåglarna hjälper väl henne med att sortera ärtorna ur askan om jag inte minns fel – dock utan att sjunga käcka visor till). Inte heller finns det någon otäck Jafar med i ursprungs-Aladdin i sagosamlingen Tusen och en natt (det finns med en ”ond, främmande trollkarl”, i vissa utgåvor står det att han är ”från Kina”. Men han är inte anställd på hovet utan mer frilansande ond, liksom.) Men Jafar är ju obetalbart roligt ond, och gör ju halva filmen!

Eller så tar filmmakarna någon liten del i sagan eller boken och lyfter upp den till att bli det i filmen man minns bäst. Vad vore Snövit utan de sju dvärgarna? Rätt trist, va? I sagan är de inte ens namngivna utan är bara ”de sju små dvärgarna” eller de ”sju små männen”. Eller, vad vore Törnrosa utan de där tre snälla, lätt förvirrade feerna som hjälper till att uppfostra henne? I sagan är det bara en namnlös skara feer som bjuds in (eller inte bjuds in…) till dopet.

Så jag fortsätter nog att svälja det mesta Disneyfilmerna presenterar när de gör återbruk av böcker och sagor. Det blir bra.

Fast… ni kan väl läsa De hundra och en hundarna bara för Missis Pongos skull? Så hon inte glöms bort? (Den finns till och med i nyutgåva.) Eller varför inte ta och läsa någon av de andra klassikerna som filmerna baseras på? Några av dem är:

Pinocchios äventyr av Carlo Collodi

Dumbo av Helen Aberson och Harold Pearl

Alice i underlandet av Lewis Carroll

Peter Pan och Wendy av J.M. Barrie

Djungelboken av Rudyard Kipling

Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo

Den lilla sjöjungfrun av H.C. Andersen

Bild: Dalmatians av Frank DiBona (CC BY-NC-ND 2.0)