av 
Under det senaste halvåret har jag varit i hufvudstaden tre gånger, vilket är något anmärkningsvärt då det gått 24 år sedan förra besöket. Min erfarenhet av Stockholm har därmed varit tämligen begränsad och min bild av staden har kommit från kultur av olika slag.
När jag börjar surra om Stockholmsveckan, så är min inläggsidé att skriva samman en text om nutida Stockholmsskildringar. Jag har tänkt nämna Alltings början av Karolina Ramqvist där Saga rumlar runt i Stockholms glittriga nattliv (och vilsna själsliv). Jag funderar också hur jag skulle kunna få in ett annat perspektiv genom Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder och Ett öga rött. Om rasism, främlingsfientlighet och islamofobi och om att känna skuld när det inte finns någon skuld att bära. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.
Eller varför inte försöka dra en röd tråd till miljonprogrammets höghus i Ajvides Låt den rätte komma in och universitetsvärlden i Therese Bohmans fantastiska Aftonland. Mina tankar fladdrar iväg till Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, som utspelar sig i början av åttiotalet – årtiondet då Sverige drabbades av ”bögepidemin” (hiv), bok- och tv-serien som undertecknad grottade ner sig i totalt får man väl säga så här i retroperspektiv. Slutligen avrunda det hela med Ison Glasgows När jag inte hade något, som är hans egen berättelse om hur han hamnade i Sverige. Det är också en berättelse om hemlöshet i åttiotalets Välfärdssverige. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.
Dagarna i Kungsträdgården var avslappnade. Det kändes nästan konstigt ibland. Som att alla bara satt och kollade på solen.
Stressen kom först när det började mörkna. Då lät orden omkring oss hårdare. Mammas svar på mina frågor blev kortare och hennes blick mer fokuserad. Som en boxare innan hon går upp i ringen. De flesta vi hängde med var glada till det yttre. Vi påstod att vi var här för att umgås och chilla, men den verkliga anledningen skalades fram under dagen. Vi satt här för att klara oss.
Framåt kvällen var det uppenbart att alla var på jakt efter något. Mat, pengar, sällskap eller bara en varmare filt. (Ison Glasgow)
Det är mig övermäktigt att knyta samman alla dessa verk som på ett eller annat sätt skildrar ett samtida Stockholm, så jag låter det bero. En slutsats kan dock vara på sin plats och det är att det ofta – inte alltid – är en ganska mörk sida av storstaden som skildras. Om det handlar om staden i sig eller om eländeslitteraturens dragningskraft på mig låter jag vara osagt. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.
Bakom centrum
Hårt vara sniffare fullgubbe fnask
Hårt vara risigt & sargat patrask
Hårt samla sopor att släpa på
Hårt gå i centrum & bara gå
Hårt gå i centrum utanför stan
Hårt vara ingens unge & barn
Hårt vara hund i ingens band
Hårt vara hållen i ingens hand
Hårt att bli sparkad av stålklädd sko
Hårt att ha ingenstans att bo
Hårt hålla hus i hyresrum
Hårt vara liten men jättedum
Hårt att ha utslagna tänder
Trasiga nariga händer
Morakniv & stiletter
Steg & skuggor
Centrumnätter
Hårt att veta hur det blåser
När ett centrum låser
/Bodil Malmsten
Samlade dikter (1996:184)
Avslutningsvis vill jag lyfta fram en smått fantastisk version av ”Bortom centrum” som är tonsatt av Ida Englund.
