Kulturkollo konfererar: Ett litet liv

Ett litet liv av Hanya Yanagihara har hyllats och prisats sedan den kom ut 2015. I sommar har flera kulturkollare läst och eftersom det är en bok som verkligen väcker känslor kände vi ett behov av ett konfererarinlägg. Inlägg som detta passar bäst för den som redan läst boken i fråga, då vi säkert kommer att spoila en hel del.

Linda: I Ett litet liv får vi följa fyra vänner från collage och människorna kring dem. Jude är den egentliga huvudpersonen och hans öde är minst sagt starkt, men hur mycket jag än känner för honom och bryr mig om honom är han ändå inte den karaktär jag minns bäst. Istället är det Willem som står för den röda tråden för mig. Hans öde är också väldigt gripande. Vilken karaktär fastnade ni mest för?

Ulrica: För mig är det ändå Jude som utan tvekan kommer att vara den karaktär som jag kommer att minnas bäst. Den bottenlösa förtvivlan som finns i honom var omöjlig för mig att värja mig för. Jag läste boken redan i påskas och blev oerhört berörd. Judes berättelse gjorde mig fysiskt och psykiskt utmattad och jag har fortfarande inte lyckats samla tankarna kring boken och formulera ett inlägg om den på min egen blogg.

Lotta: Jag håller med dig Ulrica, visst är det Jude som fastnar mest. Jag blir också helt tömd och utmattad. Frustration, sorg, ilska, kärlek – jag känner så otroligt mycket för honom och med honom. Jag har så nyligen läst ut boken att alla känslor är så färska och så starka. Jag är inne i bubblan fortfarande. Willem är också en fantastisk karaktär. Tänk att ha en Willem i sitt liv!

Anna: Jag håller med dig Linda om att Willem som jag kommer att minnas bäst av de fyra vännerna. Jude, och hans öde, blir emellanåt lite för svårt för mig att ta in. Willem kan jag mer relaterat till själv och kanske är det därför jag tar honom mest till mitt hjärta och minne. Annars är det nog Harold och Julia som jag också kommer att minnas länge. De personifierar det där paret som har ett genuint gott äktenskap, eller har de det? Fyller Jude den tomma plats som deras döda son lämnat. Blir Jude deras projekt? Jag känner mig inte riktigt säker på vad som driver dem.

Linda: Det här att Harold och Julia bestämmer sig för att adoptera Jude är absolut fint, men jag kan inte hjälpa att jag tyckte att det kändes lite märkligt. Jag förstod inte riktigt hur beslutet växte fram och hur Jude kunde bli så speciell för dem. Går det ens att adoptera en vuxen människa?

Ulrica: Jag vet inget om teknikaliteterna kring vuxenadoption, men jag tänker att de ville visa honom att deras kärlek var villkorslös och sträckte sig bortom vänskap. Att de ville försäkra honom att de inte skulle försvinna utan finnas i hans liv alltid. Men precis som Anna skriver här ovan så var det nog inte helt osjälviskt – de hade förlorat en son och såg kanske en chans att fylla den platsen.

Linda: Judes och Willems förhållande är verkligen speciellt. För mig var det ganska oväntat att det övergick från vänskap till kärlek. Samtidigt blev det en förklaring till Willems otroliga lojalitet. Vad tyckte ni om det?

Ulrica: Jag tycker nästan att det var lite synd. Att inte vänskapen kunde få vara bara vänskap – om än mycket, mycket stark. För mig kändes kärleksrelationen, precis som du säger Linda, ganska oväntad och inte nödvändig.

Lotta: Jag tyckte däremot inte att det var oväntat utan kände tidigt vart det var på väg, men jag håller också med er om att det gärna hade fått stanna vid vänskap.

Linda: En väldigt viktig person som inte får riktigt så stort utrymme som de fyra vännerna är läkaren Andy, någon som verkligen hjälper Jude, men också låter honom fortsätta skada sig. Eller tillåter han egentligen Judes självskadebeteende? Vad hade han kunnat göra istället för att plåstra om honom?

Anna: Överhuvudtaget så tänkte jag mycket på hur alla runt omkring, både vännerna och läkaren på sätt och vis spelade med hela tiden för att hålla Jude på rätt köl. Hade de kunnat göra annat? Hade Harold och Julia kunnat?

Lotta: Ja vad hade någon kunnat göra? Egentligen? Går allt att laga? Går allt att förändra? Om de hade haft en tuffare linje, ställt mer krav – då kanske Jude inte funnits kvar i livet så länge som han gjorde?

Linda: Där tror jag att du har rätt Lotta. Tuffare tag hade inte funkat på Jude, men det är verkligen smärtsamt att inse att kärlek och vänskap inte räcker för att en människa ska vilja leva. Även om så många försöker laga Jude så lyckas de inte. Här känner jag som förälder verkligen med Harold och Julia. De måste känna sig så otillräckliga. Samtidigt så bidrar de bland många andra till att ge Jude ett ett fint liv och tacksamheten över det känner han ändå. Tänk att drabbas av en sådan massiv ångest att allt det som är bra suddas ut.

Lotta: En annan karaktär som fastnade hos mig är broder Luke. Han, som både våldtar och vårdar, och som just därför är den mest vidriga personen. Jag tycker om (märkligt ordval i det här sammanhanget) att Yanagihara porträtterat honom så dubbel. En människa kan göra både onda och goda saker. Hur förhåller man sig till en sådan människa efter att ha blivit utsatt? Hur förhåller man sig till någon människa?

Linda: Han är verkligen en av de mest vidriga karaktärer jag någonsin läst om. Kanske för att han inte bara går att avfärda som ond, då han som du säger också ibland gör gott. Jag hade gärna velat veta mer om honom, men effekten av att han inte blir så komplex blir att han skrämmer mig galet mycket. Han är inte den enda karaktär jag hade velat få mer information om, men då hade boken blivit dubbelt så lång.

Anna: För mig var miljöerna och resonemangen om konst och arkitektur verkligt fina delar av romanen och jag hade gärna läst mer om både JB och Malcolms liv. Förmodligen hade det blivit allt för långt för en enda volym. Hade man kanske till och med kunnat dela upp romanen på typ tre delar?

Ulrica: Det är faktiskt min enda invändning om boken, att den är för lång. Jag tror att författaren hade kunnat uppnå samma stämning och effekt med berättelsen utan att skriva den riktigt så här utdragen.

Lotta: Nej den var inte för lång! Den var alldeles lagom.

Linda: Absolut inte för lång. Visserligen gjorde sidantalet att jag drog mig för att läsa, men när jag väl gjorde det kände jag spontant att den gärna hade fått vara ännu mer omfångsrik. Däremot tror jag att stämningen hade förstörts om boken delats i flera volymer.

Anna: Alla scener med våld och övergrepp, behövdes de? Onödigt explicit? För mig är svaret ja. Vad tycker ni andra?

Lotta: Hur ohyggligt det än är att läsa om så tycker jag att de fyller sin funktion. Det är ett överflöd av ondskefulla övergrepp – men det är också ett överflöd av villkorslös kärlek och godhet i den här boken. Jag tycker att det balanserar upp. För att man ska kunna förstå Judes självhat, och för att man ska kunna förstå varför kärlek inte räcker, så behöver man få in det där onda också.

Ulrica: Jag håller med Lotta. Jag tror att det behövdes för att vi till fullo skulle förstå Judes mörker.

Linda: Jag tycker inte att det är onödigt explicit. Däremot är Ett litet liv en bok som det gör det otroligt ont att läsa. Jag grät hysteriskt under sista halvan och var helt slut när boken var det.

Vad tycker ni om Ett litet liv? Var den för lång? För kort? För hemsk? Vilka karaktärer fastnade ni för?