av 
Aldrig har jag visat sånt tålamod med en bok som när jag läste Wolf Hall. Aldrig någonsin har en bok sen betalat tillbaka för allt mitt slit.
Jag är inte en läsare som sitter med ordbok och försöker förstå sånt som glider undan. Jag har inte tid och lust med sånt. Kan jag inte flyga genom en berättelse så kan det vara. Typ. Men så kom Wolf Hall in i mitt liv och presenterade sig som allmänt perfekt (inklusive extra allt av Anne Boleyn, klassresa, historiska London), men oerhört utmanande. Jag kunde ju inte bara ge upp, när vi rent statistiskt borde passa så bra ihop. Så besegrad satt jag där med ordbok och slog upp, läste och läste om. Det tog mig tre månader att komma igenom och det var de tre bästa läsmånaderna i mitt liv.
Efter den upplevelsen har jag blivit bättre på att tillåta mig utmaningar. Som The Wake (den har jag också skrivit lite om här på Kulturkollo) till exempel och Den femte sanningen som jag kämpar mig igenom nu i sommar. Motståndet ger ibland en alldeles särskild belöning.
Impad. Wolf Hall är bara för tjock och mastig. Gillar Hilary Mantel skarpt annars.
Åh men den är så underbart fantastisk att den är värd allt slitet. Tror att jag inför utgivningen av tredje boken ska ta och läsa om de föregående för att komma i rätt stämning, och jag längtar efter det (jag vet, det är rätt galet…) 🙂