Rödrockar och (någon slags) flygvapen

När jag tänker på brittiska imperiet så dyker ganska så omgående de röda rockarna upp. Soldaterna, alltså, de som myllrade runt och krigade i både öst och väst, nord och syd. Dessa stiliga uniformer som ses på officerare på baler i alla romanceböcker jag läser, eller som ses sönderslitna och smutsiga i röken, leran och kaoset på diverse slagfält i alla möjliga romaner. Det finns en del, va?

Men den boken jag allra mest kommer att tänka på där röda uniformsrockar figurerar är inte bara en bok, utan en hel serie. Och där är de där röda rockarna och människorna som bär dem oftast the bad guys: Outlander-serien av Diana Gabaldon. Ta bara kapten Jack Randall! och alla hans underlydande som satt sig i sinnet att de ska fånga in vår favorithögländare Jamie Fraser för att på olika sätt plåga livet ur honom. Andra boken slutar i slaget vid Culloden 1745, ”Skottlands sista slag”, och då är jag som läsare inte vänligt sinnad mot några röda rockar alls. I böckerna därefter flyttar ju Jamie, Clare och Co till Amerika. Blir det frid och fröjd, då? Oh no, för i resten av böckerna antingen hotar amerikanska frihetskriget eller så är det i full gång, och de röda uniformsrockarna kryllar i vanlig ordning runt på slagfälten, på Den Andra Sidan (även om jag ganska ofta hade svårt att reda ut vilken som var Den Andra Sidan och alla politiska och krigiska krumbukter).

Well. Diana Gabaldon har dock en annan romanfigur från Outlanderserien hon tyckte så mycket om att hon lät honom få en helt egen spin-off-serie: Lord John, som är brittisk officer. I böckerna om honom handlar det mycket om den brittiska armén och dess krig, och man får läsa om en hel del slagfältsupplevelser. Väldigt bra skrivna, faktiskt undrar jag om inte Gabaldon är som allra bäst när hon låter läsaren följa med in i krutröken och kaoset i ett slag. Jag tycker mycket om Lord John-böckerna!

En annan bokserie vill jag nämna, en fantasyserie som handlar om hur den brittiska krigsapparaten skulle kunnat sett ut om den hade använt sig av drakar. Böckerna om Temeraire (av Naomi Novik) är fantastiska – det är krigsböcker som handlar om Napoleonkrigen, men förutom armén och flottan har alltså England ett flygvapen: drakar. Dessa är lite som slagskepp fast i luften, bestyckade med både soldater och kanoner vill jag minnas (var ett tag sedan jag läste första boken i serien: Hans majestäts drake). Men drakarna är inte bara vingbeprydda transportmedel – nej, de är personligheter de också, och har egna vänner och fiender både bland människor och andra drakar. Jag älskar att läsa om bandet mellan draken Temeraire och hans kapten Will Lawrence (som egentligen var kapten i flottan från början men som fick sadla om och påbörja en ny karriär inom flygvapnet när han råkade vara med när Temeraire kläcktes ur sitt ägg och direkt tydde sig till honom). Och nu när jag skriver detta kommer jag på att jag aldrig har läst hela serien till slut – vad hände? Tillbaka till drakflygningen, Carolina! Och rödrockarna! Du har ju en hel sommar på dig!

Bild: The Battle of Culloden av David Morier, 1746  (Wikimedia Commons)