Ismer och skyttegravar – 1917 års konst

Konst är en del av samhället, dess spegel och uttryck. Aldrig har jag lärt mig – och förstått – så mycket av världens historia som under den tid i mitt liv jag läste konstvetenskap. Jag såg samband och fick massor av därför att aldrig glömma, och har alltsedan dess inte hängt upp historien på årtal utan mer på vilken konst de olika tiderna producerade.

Och 1917 då? Vilka konstverk blev till då? Med en värld i krig och brand?

Väldigt många, förstås, och väldigt olika, och klart att det här blogginlägget inte kan bli en längre essä över olika konstformer i början av förra seklet. Jag nöjer med några utvalda få, och börjar nere i skyttegravarna på västfronten. Där befann sig nämligen ett antal konstnärer, anställda av brittiska War Propaganda Bureau för att skildra kriget. William Orpen hette en, Christopher Nevinson en annan. Det är Nevinson som har gjort målningen överst i inlägget: Paths of Glory heter den. Och det blev tydligen en del rabalder kring både Paths of Glory och andra målningar som gjordes av de där officiella konstnärerna – för realistiskt, för få glada modiga ansikten, för många maskiner och automatik, för mycket lera och död, hopplös verklighet och alldeles för lite positiv krigspropaganda. Det censurerades, målningar togs ned och ersattes med andra (som i sin tur också censurerades).

Dadaismen var en rörelse som startade under första världskriget som en protest mot det samhälle som fått världen att rasa i ett krig. Dadaisterna ansåg att konsten rättfärdigade ett sådant samhälle, och alltså måste rådande konstuppfattningar attackeras. Finns det några regler för konst? Bryt dem! Finns det något överhuvudtaget som definierar konst? Vänd det på huvudet!
Här är Marcel Duchamps Fontän – fotot på en pissoar som för mig är ett enda stort ”Varför inte?” eller ”Jaha, och varför skulle inte den här vara konst? Om jag säger det? Finns det regler för konst, kanske? Nä!”

Två andra 1917-års-konstverk får representera varsin –ism:

The Painter and his model av Henri Matisse för expressionismen (att det vi ser påverkas av våra känslor, eller ännu mer att det en konstnär skapar ger uttryck för konstnärens egna känslor, gärna med starka färger eller förvrängning av former).
Jag är själv inte särskilt förtjust i Matisse utan tycker ofta att färgerna är för tama och dessuton skär sig. (ja, ja, så skönt att konstupplevelser är subjektiva och att det jag tycker inte gäller för andra) Men den här gillar jag (och kanske den inte heller är särskilt ”matissig”…) för att den är så meta, lite som att läsa en bok där boken man läser är illustrerad i boken…

Inte heller är jag jättehet på kubismen (kan ha att göra med att vi hade en helt creepy dam tolkad av Picasso på väggen hemma när jag växte upp (nä, en reproduktion, givetvis)(hallå?!), en dam i dova grå, bruna och blå färger med ett öga här och ett öga där och en spetsig näsa mitt i alltihop) men den här gillar jag:

Sprakande färgerna! Frågan är dock om detta egentligen är kubism? Eller bara påverkad av? Är det surrealism? Magisk realism? Eller bara fantastiskafärgiarism?? Ismerna förvirrar mig, och jag erkänner villigt att jag är dålig på att hålla isär dem och veta vad de vill. Men ett landskap med vinklade eller krulliga åkertegar i rosa, ljusblått och neongrönt… det får höra till vilken ism det behagar för glad gör det mig i alla fall.

Och så avslutar jag med helvetets portar (för att knyta ihop med inledningens skyttegravar…). Auguste Rodin arbetade på The Gates of Hell under många år, men blev aldrig helt färdig. 1917 dog han, så det är därför det året står som skapandeår för dörrarna eftersom de inte kommer att bli färdigare än så här. Men vilka dörrar, va?  The Gates of Hell innehåller ett antal av Rodins mest kända skulpturer, till exempel Tänkaren som sitter och grunnar över livet, kriget, hopplösheten eller vad i herrans namn han ska hitta på för middag på lördag. Eller något helt annat.

Översta bilden: Paths of Glory av Nevinson, CRW (ARA) (Google Art Project PD-US)