Jag lovar att ett par dagar innan nyår satt många kända människor och höll i hatten av nervositet och räknade ner. Den ena ikonen efter den andra hade ju trillat av pinn tidigare under året. Bara i december förlorade vi ju t ex Carrie Fisher.. eller vänta nu, Leon Minkus, balettkompositören menar jag naturligtvis.
För året var inte 2016 utan 1917. Nära nog 100 år tidigare måste folk på samma sätt ha öppnat sin dagstidning gång på gång, bara för att inse att ytterligare en älskad kulturpersonlighet gått bort.
Låt se, det är tveksamt om man kan kalla Buffalo Bill för konstnär, men underhållare var han ju definitivt. Redan 10 januari gick han bort. 71 år gammal. Och följdes en månad senare av den store prerafaeliten John William Waterhouse. En av mina personliga favoriter och jag hade sannerligen sörjt på facebook över honom på samma sätt som folk förenades i sorgen efter Prince/Bowie/Rickman.
1 april dog Scott Joplin (jag lovar), ni vet han med ”The Entertainer”, som fortfarande spelas i massor av sammanhang för att visa på något komiskt.
Därefter följde diverse skådespelare, diktare, konstnärer m fl för att braka till ordentligt den 27 september när Edgar Degas, han med alla balettdansöserna, gick ur tiden! Förstår ni! Jag misstänker att det var en del som började bli nervösa nu. Därefter tog liemannen ett rejält sveptag och Ivan Aguéli dog 1 oktober, Mata Hari (måste nämnas trots att hon var mer spion än dansare) 15 oktober och så Auguste Rodin den 17 november. Och med honom dog verkligen en stor skulptör. Jag antar att ni alla har sätt tänkaren, om inte i verkligheten, så i alla fall på bild.
Det var tur att det föddes en del personer detta år också, för att ta över stafettpinnen. Kanske kan vi rent av se några reinkarnationer i personer som Arne Sucksdorff, Sidney Sheldon, Anthony Burgess, Vera Lynn, Dean Martin, Lena Horne, Martin Ljung, Dizzy Gillespie eller Heinrich Böll, som bara var några av de storheter som föddes samma år. Men det visste ju inte Minkus, när han i december gick vidare till andra sidan.