Inte bara stickor och garn

Jag stickade en del i tonåren, tyckte det var kul och var omåttligt stolt över ett par lovikavantar jag fick till i slöjden och använde många år. Sen tappade jag det, gjorde annat och längtade egentligen inte efter stickningen.

Det var först för kanske två år sen som ett sug gjorde sig påmint, jag ville göra något med händerna igen. Så jag passade på att gå rakt in i väggen så att jag inte hade något annat val än att plocka upp stickorna. Nej, så var det naturligtvis inte, men faktum är att en av de första saker jag gjorde sen jag kom hem efter att ha blivit sjukskriven av min läkare var att beställa stickor och garn. Av livsnödvändighet. Sen dess har jag upptäckt en helt ny värld.

Att det finns böcker om stickning har jag alltid vetat, såna med mönster och muntra tillrop. Men det finns galet mycket annat också, som Julia Skotts underbara Håll käften jag räknar – en stickares bekännelser (som jag skrivit om här). Och poddar. Och Knit lit.

Jag lyssnar inte på poddar. Har nog inte tålamod. Det är samma sak med pratradio, det är inte för mig. Men det hindrar naturligtvis inte att jag märkt att resten av mänskligheten älskar det här med poddar. Och för stickintresserade som inte är jag finns en hel del att välja på. Rät avigt (med nämnda Julia Skott) och Stickkontakt till exempel. Det verkar finnas en hel del andra också – lyssnar du på någon du vill tipsa poddande stickare om så skriv gärna en kommentar!

Men böcker läser jag. Inför idag har jag testat på den här knit lit-genren och faktiskt blivit lite positivt överraskad (och lite inte). Knit lit är alltså en genre med massor av kärlek, det som skiljer den från vanlig romance är att minst hälften av den där kärleken är riktad mot stickningen.

Rachael Herron har skrivit mycket inom genren, ogreppbart mycket (vilket brukar vara fallet med romanceförfattare). Jag gjorde det enkelt för mig och greppade första delen i hennes Cypress Hollow Yarn-serie How to knit a lovesong. Och den var riktigt fin, inte minst stickälskdelen.

Mitt andra försök med Knit lit förde mig till en ungdomsbok, How to knit a tangled mess av Rachel Elisabeth Cole, och den var inte alls bra. Med en story som bygger på att en tjej av misstag blivit anmäld till ett stickningsmaraton för att imponera på en kille kan det ju inte bli annat än fånigt. Särskilt som hon måste lära sig sticka kvällen innan… Det känns inte heller som att författaren själv har någon särskilt nära relation till stickning, vet hon ens hur det går till? Nej, hu!

Jag har läst två knit lit- böcker och det är nog inte omöjligt att det blir fler vad det lider. Jag måste inte nödvändigtvis läsa om folk som stickar, men jag älskar att läsa om passionerade människor, de som brinner för sitt hantverk och sin hobby. Jag tänker att bok två i Herrons serie kan passa som sommarläsning någon slö söndag.

Bild från councelling [CC0]