av 
Idag kan Kulturkollo lite extra stolt presentera en alldeles speciell gästbloggare här hos oss. Sofia Nordin är kanske mest känd för sin serie dystopiska ungdomsböcker där ”Om du såg mig nu” är den fjärde och senaste. Om du inte läst dem så strunta i ålderskategorin för det här är böcker som verkligen kan läsas av såväl gammal som ung. Nordin har dock många strängar på sin lyra. Hon har även skrivit kritikerrosade romaner för vuxna och böcker för yngre barn men visar här istället en helt annan sida. Nämligen doftnörden.
En gång i världen trodde jag att parfym bara var det där man fick migrän av på Åhléns, eller ett lätt kvävande doftmoln som omgav äldre damer. Dessutom passade parfymer liksom inte in i min självbild, för visst var väl parfymer en ”skönhetsprodukt”? Och jag var ju en sån där person som aldrig sminkade mig eller brydde mig om vad jag hade på mig. Följaktligen föll det mig inte riktigt in att parfymer kunde vara spännande.
Det var först när jag långt upp i vuxen ålder råkade snubbla över några parfymer från nichemärket Comme des Garcons som min hjärna hann ifatt. Vad var det här? Det luktade ju trä och rabarber och rökelse och kulspetsbläck och allt möjligt underbart som inte var gulligt eller blommigt eller migränframkallande!
I efterhand fattar jag inte varför jag tog sån tid på mig, för jag har ju alltid haft ett känsligt luktsinne, och alltid älskat lukter. Jag drabbas dagligen och stundligen av små glädjefnatt över olika dofter – kanske häggen som just slagit ut, eller den där balsampoppeln som växer längs min cykelväg in till stan, eller när det luktar vitlök från en restaurang, pors vid en skogssjö, en perfekt mogen ost, varm asfalt, precis lagom med gödsel eller en lerig gräsmatta om våren. Eller när jag får borra in näsan i pälsen på en solvarm kattmage, förstås.
En av de ljuvligaste dofterna är doften som mina händer får efter en dag i skogen, när jag tagit i trä, stenar, mossa, lavar och jord. Min dröm är att hitta en parfym som luktar så, som mina händer när jag varit i skogen.
När jag väl hade upptäckt nicheparfymernas värld så märkte jag att det var exakt sånt här som många parfymkreatörer försökte återskapa: minnen, stämningar, platser i naturen. De försökte fånga dem och hälla dem på flaska, så att jag alltid skulle kunna ha tillgång till dem, inte bara när jag råkade cykla förbi rätt träd eller hade tillgång till en solvarm katt.
När jag till slut hade förstått att jag var intresserad av parfym började jag läsa parfymrecensioner på nätet, och hittade nätbutiker som sålde pyttesmå prover av alla upptänkliga parfymer. Jag testade och testade och hittade fler och fler favoriter. De flesta låg åt det träiga eller rökiga hållet, men jag började även dyka ner i mer djuriska, kroppsliga och snuskiga dofter, till exempel oud och mysk.
Först kände jag mig udda, för folk i allmänhet tycks ju helt fixerade vid att allt ska lukta fräscht hela tiden, framför allt de själva. Jag blev lite förvånad när jag insåg att jag inte var ensam om att vilja spraya på mig sånt som luktade lite … smutsigt. Inte ensam alls faktiskt – det finns en uppseendeväckande mängd parfymrecensioner med entusiastiska, mustiga beskrivningar såsom ”luktar som en svettig man som tar av sig kalsongerna” eller ”som riktigt gammal ost blandat med gödsel”.
Så småningom hittade jag parfymnördsgrupperna på Facebook, och mitt parfymintresse tog än mer fart. Här bytte folk tips och tankar och även små parfymprover med varandra, och plötsligt blev det ekonomiskt möjligt att prova ALLT. Dessutom satt dessa konnässörer på rariteter som inte gick att få tag på i Sverige, och de var beredda att dela med sig utan vinstintresse. Vilken grej!
Jag började även frekventera parfymavdelningen på NK, ett varuhus jag nästan aldrig vågat sätta min fot på tidigare – jag tyckte alltid att expediterna där tittade nedlåtande på mig, som om jag var för ovårdad för att vara godkänd som kund. Men de förut så snorkiga expediterna blev genuint intresserade när jag nämnde mina mest obskyra favoritparfymer, och de brydde sig inte alls om att jag stod där i mina gamla lappade byxor och mitt hemklippta hår.
En dag när jag stod och sniffade på parfymer på NK blev jag plötsligt tilltalad av en annan kund, en stilig kvinna som sa:
”Du, jag tror att vi är med i samma parfymgrupp på Facebook”, och det var vi ju mycket riktigt. Strax spatserade vi vidare till en annan liten parfymbutik i närheten, och så fort vi klev innanför dörrarna pekade hon på en flaska och sa: ”Åh, den här, den tycker jag luktar typ som onani”, och då tänkte jag att det här var allt en dam i min smak.
Och ända sen den dagen har denna ståtliga och skabrösa dam försett mig med den ena parfymupplevelsen absurdare än den andra. Några av dofterna har fått smeknamn såsom ”Tjursalamin”, ”Fiskmaten” (varav jag numera äger en flaska) och ”Kattplacket”, som luktar som ihopsamlat plack från en katt med riktigt dålig andedräkt (denna parfym skulle bara de mest vågade någonsin kunna tänkas vilja äga en flaska av, till exempel den skabrösa damen själv).
Hon har också introducerat mig för en parfym som nästan, nästan kommer i närheten av den där skogsdoften som jag letar efter. Den som luktar som mina händer efter en dag i skogen. Men bara nästan. Alltså kan jag fortsätta njuta av att leta vidare efter den, och fortsätta snubbla över ännu fler härliga, snuskiga, absurda och underbara lukter på vägen.
Och fortsätta ge mig ut i skogen och ta i trä och stenar och jord, förstås. Äkta vara är ju inte så dumt det heller, även om man är parfymnörd!
