Vad får man egentligen be om?

Vänner ska hjälpa varandra. Det är en självklarthet om vänskapen är på riktigt. Frågan är bara vad gränsen går. Vad får man egentligen kräva av sina vänner? Och vad kan man kräva av de man just träffat?

Spoilers ger dålig stämning och för att undvika att skapa sådan varnar jag en gnutta för spoilers i detta inlägg.

I klassikern Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith möts två män. De talar om kvinnor som förstör deras liv och den ene mannen föreslår ett byte. De ska byta mord. En av dem ska mörda den andres jobbiga ex-fru mot att denne man dödar hans irriterande mamma. Ett mord mot ett annat och resultatet blir ett bättre liv för dem båda. Eller? Det funkar inte riktigt så självklart och det dåliga samvete som drabbar en av karaktärerna blir det som för handlingen framåt.

I flera böcker jag läst den senaste tiden ber en vän en annan vän om något stort, kanske allt för stort. Något som kommer att skapa en tacksamhetsskuld som riskerar att förstöra deras vänskap. Det handlar inte om död, men om liv. Min bäste väns fru av Peo Bengtsson är fylld av hemligheter och lögner, men det som ställer allt på spets är en till synes enkel fråga. Vill du, som är min vän, hjälpa mig att skapa ett bättre liv? Svaret på frågan borde vara självklart, men är det så enkelt? Svante och Henning har varit vänner länge och om någon frågat dem skulle de säkert säga att de skulle göra allt för varandra. När Henning och hans fru Karen ber Svante om hjälp för att få ett barn blir det minst sagt dålig stämning. Det handlar egentligen om en enkel handling, några spermier som lämnar en man och förenas med en kvinnas ägg för att bli ett barn. Det är bara det att barnet skulle vara en del av Svante, något han inte alls är bekväm med.

Samma fråga får Clementine av sin bästa vän Erika och hennes man Oliver i Andras vänner av Liane Moriarty. Clementine har två fina barn, Erika har inget och kan inte få något. Hon behöver Clementines hjälp. Att ge någon annan ett barn är självklart en av de största gåvor man kan ge, men är den kanske för stor? Hur lever man med att ett barn som har ens egna gener bor tillsammans med någon annan? Vilken roll ska man spela i detta barns liv? Vilket roll får man spela?

Att det inte är okej att mörda någon för att hjälpa sin vän känns ganska självklart, men hur är det med livet. Ska en vän med självklarhet hjälpa till att skapa liv, eller är det en alldeles för stor gåva att be om?