av 
Det har förekommit hjälptexter för den som inte vill ägna flera timmar åt schlagerspektakel på lördag, läs Annas text från igår för hjälpsamma iställettips för Eurovision-vägraren. Själv tänker jag, nu när semifinalerna är avklarade, klampa rakt ut i melloälsket med en berättelse om hur jag brukar fira Eurovisionafton, förlåt finalkväll.
Förberedelser: Förr om åren (i fordom för kanske hela fem år sen…) brukade jag se de där inför-programmen för att vara förberedd, de fyllde en livsviktig funktion för mig innan semifinalerna existerade. Det gällde att hitta de fantastiska balkanballaderna, som ibland kräver mer än en lyssning för att fastna, att heja på. Nu orkar jag inte intressera mig nog mycket så jag gick in i den här veckan utan att ha hört någon annan än Robin Bengtssons urtrista låt. Jag vet inte ens om de där inför-programmen existerar längre. Mig närstående personer har dammsugit YouTube och hittat favoriter, så mycket vet jag i alla fall.
Under tiden: Finalkvällen brukar involvera mig och delar av familjen, chokladpudding och orimliga mängder chips. I år kollar jag själv (eller med mina Kulturkollokompisar eftersom vi har redaktionsmöten i Stockholm i helgen) på hotellrum och det kommer definitivt förkorta kvällen medelst sömn, chipsgraden kommer nog att vara densamma dock.
En normal finalkväll innehåller väldigt mycket planering och frågor. När kan vi balansera in att tugga på de där chipsen utan att låtlyssnandet blir lidande? När kommer de utsträckta pausnumren med modern dans och trummande på eldfat så att jag kan gå på toa? Hur formulerar man sig om skitfula kläder utan att vara dåliga föredömen för barnen? Hur sjunger folk egentligen och får man tycka hur som helst om låtarna? Det där senaste visade sig vara viktigt i år när mitt Eurovisionintresserade barn uttryckte glädje över att jag skulle se finalen annorstädes eftersom jag ändå alltid “gillar fel låtar”… Hmpf!
Efter låtarna kommer den sju timmar långa omröstningen, då brukar jag somna. Jag vaknar vanligen till framåt slutet, fattar ingenting och ser sen någon vinna utan att jag begriper eller minns någonting efteråt.
Efteråt: Ja, då sover jag vidare. Och börjar längta till nästa års spektakel.
Bild från Fotolehrling16 [CC0]
Då vi inte har mina bonusbarn den här veckan så kommer Mello bli ett kalas med förgående räkfrossa, mousserande vin och alldeles för hög volym. Samt det självklara dissandet av de låtar vi inte gillar. Jag vill påstå att min kille har mycket sämre smak än vad jag har men då de flesta av hans knäpplåtar inte ens tog sig vidare förbi semifinalerna i år så tycker jag nästan lite synd om honom. Men bara nästan. För att hjälpa till att behålla någon slags koncentration i år har jag skrivit ut DN’s schlagerbingo, med fina rutor som: ”Artist är barfota”, ”Mellanakt med ukrainsk folkdans” eller ”Kameraåkning över ett bildskönt Kiev”.
Sen vid röstningen så har jag oftast tröttnat lite, det är så tråkigt.
Åh, en bingobricka måste jag också ha naturligtvis! Jag tycker nog att startfältet är lite sisådär öht i år, men det ska nog gå vägen att fira Eurovision-kväll ändå 😉 Ert upplägg låter mycket seriöst och eftersträvansvärt (och det blir alltid roligare att titta tillsammans med någon med avvikande, dvs felaktig, musiksmak 🙂 )