The Irish soundtrack of my life

Inte visste jag att mitt liv har ackompanjerats av irländsk musik. När jag började grotta ner mig i irländsk musikhistoria och således i min egen såväl analoga som digitala musiksamling blev det för mig uppenbart att flertalet milstolpar i mitt liv har ett irländskt soundtrack. Noteras bör dock att detta betyder inte att det nödvändigtvis är musik som jag lyssnar eller lyssnade på utöver denna – för mig – historiska händelser. Notera också att jag nedan listar mina personliga milstolpar utan prioritet och i kronologisk ordning

Bob Geldof – omvärldsbevakaren

När jag tänker tillbaka och försöker tidsbestämma när jag gick från ett oskyldigt ovetandes barn till en tweenie med smärtsam insikt om hur andra barn i världen hade det, så är svälten i Etiopien under det tidiga 80-talet en sådan vändpunkt. Dels berodde det på att jag kom upp i den åldern där omvärlden kom krypandes genom tidningar och TV-nyheter – den mediala bevakningen var stor om jag inte helt minnsminner mig – och dels berodde det på Bob Geldofs Band aid. Låten ”Do They Know It’s Christmas?” spelades in av några av 1980-talets största artister under gruppnamnet Band Aid och släpptes julen 1984.

Sinead O´Connor – tonårshjärtekrossen

Hela högstadiet är för mig ett mörkt hål. Ett mörkt hål som suddat bort de mesta och flesta minnen av denna hemska tonårstid. Jag mådde milt sagt inte bra och livet var mest svart hos denna tonåring – att passa in, att inte passa in, att leva eller inte leva. Här peakade mitt dagboksskrivande om livets förgänglighet, livsmörka citat och reciterande ur låttexter. Och så kom den där stora – utan proportioner – stora tonårsförälskelsen, som snart förbyttes till en tarvlig tonårshjärtekross. Ett helt år slösade jag bort genom att gråta över förlusten av denna svindlande tonårsförälskelse med Sinead O´Connors ”Nothing compares 2 u” på repeat.

The Pogues – den livslånga kärleken

Bara ett halvt år efter högstadietiden så träffade jag han. Han med stort H som jag valt att leva med sedan dess (ja vi har varit tillsammans väldigt v ä l d i g t länge). Intressant nog så är det också här som mitt dagboksskrivande blev allt mer sporadiskt för att så småningom bli helt icke-existerande. Vad hade jag att skriva om när livet blev ljust? Egentligen har jag ingen speciell låt till den här perioden, utan en musikgenre. Där och då var irländsk folkmusik 2.0 stor och vi lyssnade bland annat på The Pogues.

Ronan Keating – den sista hösten

Min far gick bort i cancer 1999, efter många år av kamp och friskförklaring och ny kamp. Otaliga timmar satt jag i bilen mellan hemmet och sjukhuset som låg i grannstaden. På radion hördes Ronan Keatings ”When You Say Nothing At All”  om och om igen under den sista hösten. Allt sedan dess har jag obönhörligen förknippat denna låt med att förlora en pappa. Min pappa.

Enya – förlossningen

Avslutningsvis har vi Enya och hennes new age/keltisk pop/drogrusflummiga musikstil. I förlossningsrummet där jag pendlade mellan att tro att jag skulle dö till att vilja dö till lugnande molnfluffig tur med lustgasen. I bakgrunden hade vi Enya (fråga mig inte varför) men det visade sig vara den perfekta soundtracket till lustgasruset. Och allt sedan dess har jag i ärlighetens namn lite svårt att lyssna på Enya. Men hon var i alla fall med under några av livets viktigaste och mest dramatiska timmar.