av 
Den 9 mars 1987 släppte U2 sitt femte album – The Joshua Tree. Jag kom in i min U2-fas först något år senare, i och med filmen om turnén som följde på skivan. Men där, efter Rattle and hum (den film jag sett flest gånger, förutom Dirty dancing), kom The Joshua Tree att betyda mycket för mig. Kanske kan man till och med säga att den förändrade världen. Min värld.
Kolla bara på låtlistan!
”Where the Streets Have No Name” – 5:37
”I Still Haven’t Found What I’m Looking For” – 4:38
”With or Without You” – 4:56
”Bullet the Blue Sky” – 4:32
”Running to Stand Still” – 4:17
”Red Hill Mining Town” – 4:53
”In God’s Country” – 2:57
”Trip Through Your Wires” – 3:32
”One Tree Hill” – 5:23
”Exit” – 4:13
”Mothers of the Disappeared” – 5:11
Nu har jag inte lyssnat på The Joshua Tree på väldigt länge, men jag vet nog ändå vilka som är favoriterna. Det var Bullet the Blue Sky som verkligen fascinerade då och det kan jag tänka mig att det fortfarande är. Och de där tre första låtarna är ju sanslöst bra. Det går inte att välja en favorit.
Jag har förstått att U2 fick mycket kritik för Rattle and hum-filmen som för så mycket annat, den var väl för pretentiös eller något. Jag har aldrig haft något problem med den delen av U2. Snarare var världsförbättrarpretentionerna en av de saker som lockade mig till dem och deras musik, det politiska (vi får inte glömma att det här var precis när jag gick in i tonåren som i alla fall i mitt fall var den tid då min egen världsförbättrarönskan vaknade på riktigt). Det var naturligtvis råare på de första skivorna, mer av en sorts ursinnigt vittnesmål som i Sunday bloody Sunday och nästan allt annat på de tidiga albumen, men det fanns fortfarande kvar på The Joshua Tree. Jag gillar U2s pretentioner och jag tycker om att de förändrat sig genom åren, trots att jag inte lyssnar på dem längre. Jag älskade och älskar War, The Unforgettable fire, The Joshua Tree, Rattle and hum och Achtung baby. Jag är också märkligt förtjust i Zooropa, först med Pop tappade de mig.
I vår fyller alltså The Joshua Tree 30 år. Det ska naturligtvis firas, med en lyssnarkväll och lite världsförbättring kanske…
Älskar också the Joshua Tree! Känslan i kroppen under introt till Where the streets have no name… oslagbar. Mitt favoritalbum annars med U2 är Achtung baby. Sen gick det utför… men U2 kommer alltid ha en plats i mitt hjärta 🙂
Det är så mäktigt det där introt, en underbar känsla när det spelas 🙂 Achtung baby är nog min favoritskiva av den också, de senaste har jag faktiskt inte lyssnat på eftersom jag också tycker att det gått utför, de har inte något att säga mig längre, men deras gamla album lyssnar jag gärna på igen och igen.