av 
Tiden. Jag tänker ofta på tiden, men den här helgen har den verkligen varit speciell.
Först när den stannar, stoppar allt, till och med andningen. När något hänt och ingen vet vad. Sen har det varit så för mig att tiden stannat om och om igen med varje fasansfullt besked. Och så tiden som springer fram och tillbaka, bilder av stunder då jag, vi, varit där på Drottninggatan, stunder som flyttas fram och tillbaka i tiden och blir alldeles omöjliga. Sekunder som skulle behövt vara timmar för att jag ska hinna samla mig och ge svar på en fråga eller förklara det oförklarbara för barnen och mig själv. Tiden har förändrats och krånglat, och det är ändå bara hos mig, som finns på betryggande avstånd och också vet att några sömnlösa nätter och timmar längre fram så kommer lugnet återvända på något sätt. För vissa har tiden frusit för evigt, för andra har den slutat existera.
Jag hade skrivit en annan inledning till den här veckan, men den åker i papperskorgen. Jag hade också tänkt citera Tomas Tranströmer (som skrivit mycket om tid) och den planen känns rätt att hålla fast vid.
UR ”RESANS FORMLER” (från ”Hemligheter på vägen”, 1958)
På väg i det långa mörkret. Envist skimrar
mitt armbandsur med tidens fångna insekt.
Veckans tema på Kulturkollo är Tiden.
Spännande. Hade morgonmys i soffan med stora flickan som försöka högläsa Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter. Mycket tid och odödlighet! Hon gillar 22:ans ”Jag vet att döden syr på min kostym”, som ska vara en hälsning till Tranströmers ”Svarta vykort”.
Åh vilket mysigt morgonmys, med poesi! Såväl Shakespeare som Tranströmer skriver så mycket vackert om tiden och allt som hör den till.