av foto: Kim Ekvall, Historiska Media
I höstas fick jag en historisk roman i min hand som kändes märkvärdigt dagsaktuell. Det var Set Mattssons Så länge min bror andas och den handlar om de där veckorna i oktober 1943 då den tyska ockupationsmakten beslutade sig för att göra Danmark judefritt. Fler än 7000 judar flyr i fiskebåtar och andra flytetyg över vattnet till Sverige. Set Mattssons bok börjar i Köpenhamn, där är hösten på väg och livet är starkt påverkat av den tyska ockupationen som varat mer än tre år. Vi får följa tre olika judiska familjers öden från vardagsliv i skrädderi, café och överklassalongerna till flykt på liv och död.
I en av familjerna lämnas ett av barnen kvar, han ligger på sjukhus och hans syster lovar sig själv att söka efter honom så länge det finns hopp om att han lever. I Köpenhamn möter vi också en tysk officer som gift sig med en danska och som gör allt vad han kan för att varna och förhindra massdeportation, motståndsmän och kvinnor som engagerar sig för judarnas sak med risk för eget liv. Också gemene man, dansken på gatan hjälper till samtidigt som de som äger fiskebåtar tar gott betalt för att göra den farliga resan till Sverige.
Det är en spännande berättelse som skildrar en händelse i historien som vi kanske lite har glömt bort. I Set Mattsons tidigare spänningsromaner skildras också Malmö i efterkrigstid (Ondskans pris, Svekets offer och Fruktans tid). Hur kommer det sig att Set valt att förlägga sina böcker vid sydkusten? Låt oss fråga!
Hallå Set! Malmö är miljön som du valt för dina deckare och delvis för din senaste roman Så länge min bror andas, berätta varför är det så?
Det finns många skäl till att jag valde Malmö, men den främsta anledningen är att jag tillbringade mina första trettio år i staden. Även om mina romaner utspelar sig under 40-talet, en tid som jag själv inte upplevt, och mycket har förändrats sedan dess, så är det staden jag föddes i och den jag bäst känner till.
Det var också naturligt att låta den första romanen ’Ondskans pris’ utspela sig där eftersom den tar sin början sommaren 1945 då flyktingar som överlevt de nazistiska koncentrationslägren sökte sig till Sverige. Många av dem anlände via hamnen i Malmö. I romanen ville jag bland annat skildra hur staden och dess invånare påverkades av och hanterade situationen. Hösten 2015, några år efter det att boken kom ut, ställdes malmöborna inför en liknande situation när ett stort antal flyktingar från Syrien anlände. Det visar att vår historia ofta går i cirklar och att den kan hjälpa oss att förstå bättre vad som pågår i vår egen tid. Jag upplever inte heller att Malmö som miljö är ’sönderskriven’ även om det finns hel del böcker som utspelar sig i staden. Malmö har också en spännande historia som jag försöker lyfta fram.
Dina böcker utspelar sig alla på 40-talet och kärleken till det Malmö som var lyser igenom i dina texter. Hur är det, är det en nostalgisk bild av Malmö som du vill skildra? Varför inte skriva berättelser om nutiden?
En stor majoritet av alla deckare som skrivs utspelar sig i nutid och det är trångt om utrymmet. Med tanke på mitt intresse för historia kändes det självklart att använda mig av det när jag gav mig på att skriva romaner.
Jag tror att de flesta av oss känner lite extra för staden eller trakten vi växt upp i. Det har gått trettio år sedan jag flyttade från Malmö, men det finns alltid en bit av mig som längtar tillbaka. Kanske är det den känslan som kommer fram i mina romaner. Men för min handlar det absolut inte om att förmedla någon sentimental nostalgi, snarare det motsatta.
Vad jag har försökt göra är att ur ett kriminalhistoriskt perspektiv, teckna en trovärdig bild av staden och livet som dess invånare levde. Och då befinner vi oss långt ifrån den idyll som många gärna vill tro existerade i vårt land under de här åren.
Då som nu förekom det grova sexuella övergrepp på barn, det fanns ingen aborträtt och kvinnor tvingades riskera sina liv i samband med smärtsamma, illegala aborter. Fattiga och förtvivlade föräldrar tog livet av sina nyfödda barn eftersom de inte såg någon annan utväg.
Vi pratar med andra ord om ett samhälle där det sociala skyddsnätet var mycket glest.
Jag vill med mina böcker också göra upp med myten om att ’det var bättre förr’. Det var annorlunda, men absolut inte bättre och det är hög tid att vi gör upp med den destruktiva uppfattningen och inser att vi, som den nyss bortgångne Hans Rosling menade, faktiskt lever i de bästa av tider.
Faktiska historiska händelser ligger, vad jag förstått, till grund för dina romaner. Häromdagen pratade jag med en kvinna som mindes hur hennes föräldrar hade det under kriget och emellanåt får jag känslan av att du bygger dina karaktärer på människors berättelser. Är det så? Hur har du samlat ihop din fakta?
De flesta av mina karaktärer är helt fiktiva. Men det finns undantag. Christian Günther, Sveriges utrikesminister under andra världskriget, medverkar i några kapitel i romanen ”Så länge min bror andas”. Eftersom han är en verklig person har jag försökt ligga så nära sanningen som möjligt i de avsnitten. Det händer också att jag låter verkliga personer stå modell för mina fiktiva karaktärer. Jag använder mig av händelser i deras liv, men tillåter mig samtidigt att förändra dem så de passar in i romanen.
När det gäller miljön är ambition att ge en bild av hur staden verkligen såg ut med hjälp av fotografier och kartor. Fakta till romanerna hämtar jag från olika arkiv, exempelvis Stadsarkivet i Malmö och Landsarkivet i Lund. Jag tillbringar också många timmar på Universitetsbiblioteket i Lund med att läsa mikrofilmade dagstidningar från 40-talet. Men det som ger mest är att prata med människor som varit med om tiden jag skriver om. Genom åren har jag pratat med en rad poliser som fotpatrullerade på Malmös gator under 40- och 50-talen. Jag har även haft möjlighet att träffa före detta koncentrationslägerfångar och några av dem som flydde till Sverige från Danmark hösten 1943. Deras berättelser är ovärderliga för mitt författarskap.
Balansen mellan fakta och fiktion tänker jag ofta på när jag läser historiska romaner, hur tänker du kring det? Kan man ändra i ett historiskt förlopp för att handlingen skall bli mer spännande till exempel? Hur trogen de verkliga händelserna känner du att du måste vara i ditt författarskap?
Även om intrigen till stor del utgår från verkliga händelser så tillåter jag mig själv att ibland vrida till dem för att de ska passa in i romanen. Det viktigaste för mig är att skriva en bra, spännande roman som samtidigt är trovärdig. Ett exempel på det är ett dubbelmord som finns med i ”Svekets offer.” Det enda som är sant i min skildring är att det verkligen skedde ett dubbelmord i Malmö natten före nyårsafton 1946, allt annat är fiktion.
I samma bok skriver jag om det som sannolikt var vårt lands första ungdomskravaller som ägde rum i Malmö samma nyårshelg. Det är en beskrivning byggd på tidningsartiklar och arkivmaterial som ger en hyfsat sann bild av vad som verkligen hände. Mitt och andra skönlitterära författares förhållningssätt till sanningen gör att historiska romaner ibland ifrågasätts. I tidskriften Respons (3/2015) kritiserar historieprofessor Kim Salomon historiska romaner eftersom han menar att läsarnas uppfattning av historia blir skev då de, som han skriver: ”hamnar i svängdörren mellan sant och falskt”, när författaren suddar ut gränserna mellan verklighet och fiktion.
Och det ligger givetvis en viss sanning i det påståendet.
I min senaste roman ”Så länge min bror andas” låter jag Dragör vara skådeplatsen för händelser som i verkligheten ägde rum på andra platser längs den danska ostkusten vilket jag också skriver i efterordet. Sedan ska man också komma ihåg att även om historiker har krav på sig att belägga sina påståenden, påverkas deras ’objektiva’ sanning av källorna de valt att använda sig av. Sanning är med andra ord nästan alltid mer eller mindre relativ.
Standardfrågan till alla författare som gästar vår blogg är förstås den om vad du skriver på nu?
Just nu skriver jag på en roman som utspelar sig i Malmö 1952. Den handlar delvis om prostitutionen i staden och hur verkligheten såg ut för de kvinnor som gick ’på stritan’, ett uttryck som användes redan då. Men jag vill också berätta om ett Sverige där Kalla kriget, spionaffärer och rädslan för ett atombombskrig påverkade vardagen.
Boken är tänkt att komma ut i januari nästa år, 2018.
Vad tycker du att Kulturkollos läsare skall läsa under våren? Ge oss några boktips!
För den som intresserar sig för efterkrigstiden vill jag rekommendera två faktaböcker; Ian Buruma ”År noll” och Elisabeth Åsbrink ”1947”.
Och så vill jag tipsa om en deckarklassiker från 1978 som heter ”En sista riktig kyss” av James Crumley. Den kom i nytryck för några år sedan. Har man inte läst Anna Lihammers deckare som utspelar sig under 1930-talet kan det vara tid att göra det i vår.
/ Set Mattson, mars 2017
