”När jag blir pensionär…”

I veckan har jag tänkt mycket på Edla och Gun-Britt. Den som inte följer norrbottnisk mediarapportering (dvs majoriteten av Sverige) vet kanske inte så noga vilka Edla och Gun-Britt är. Men jag ska berätta. De är två av mina förebilder.

Gun-Britt Mäkitalo är 70 år, Edla Lantto är 74. Civil olydnad är något de är väl bekanta med. För två år sedan tog de sig in på flygbasen F21 i Luleå för att protestera mot övningen Arctic Challenge Exercise, en övning där Sverige lekte krig med Nato. De blev åtalade och har nu dömts för olaga intrång. Och ja, det är väl i lagens mening rätt. Det är emot lagen, hur fredlig protesten än är, och hur illa man än tycker om nato-övningar och krigslekar. (Men heja er Edla och Gun-Britt!)

Det finns mycket jag gillar med Edla och Gun-Britt. Jag gillar att de gör modiga saker, sånt de flesta av oss inte skulle orka eller våga. Jag gillar att de som äldre kvinnor, pensionärer,  tanter, är mer aktiva och modiga än någonsin. Istället för att slå sig till ro så vaknar de till liv. Jag gillar att de är olydiga och bryter mot lagen. Och de är inte ens ångerfulla – de ångrar ingenting och skulle göra om samma sak igen. Jag brukar ofta tänka att när jag blir pensionär, då ska jag bli precis den här typen av tant.

Men så, i den här intervjun efter rättegången, säger Edla något som får mig att stanna till. Hon säger att hon ångrar att hon inte började med liknande aktioner tidigare. Hon har varit för feg.

Och det där fastnade hos mig. Jag tänker att jag måste sluta tänka i termer som ”när jag blir pensionär”. Det kanske inte är då jag ska stå på barrikaderna? Det kanske inte är då jag ska måla tavlor och dricka vin i Provence? Jag kanske ska börja tänka lite mer NU istället för SEN. I alla fall börja tänka lite mer IMORGON istället för SEN. Åtminstone NÄSTA MÅNAD eller till och med NÄSTA ÅR. Jag lovar att jag ska försöka.

(Faksimil Norrbottens-Kuriren, läs artikeln här)