Jag är en tåfjuttare

En del av tjusningen med att tillhöra det här kollektivet är att vi alla är, läser och gillar olika. Några eller i alla fall någon av oss är en all-in-fantasy-nörd – ja Carolina jag tittar på dig! Om jag inte visste hur bra du trivs där hemma i mysbyxorna, så hade jag helt klart kunnat se dig springa utklädd på diverse konvent och cosplays. Jag gillar särskilt denna vecka hur Anna, som i lässmak delvis är Carolinas motsats, vågade sig på att läsa fantasy och – tro det eller ej – hon verkade verkligen gilla att vara i overkligheten en stund. Själv är jag den där som börjat doppa tån i overkligheten, men befinner mig helst uppe på torra land. Jag tåfjuttar fantasy.

Magisk realism har jag helt klart blivit kompis med – om och då den används sparsamt och hjälper till att berätta historien, snarare än att vara den. En författare som verkligen kan balansera denna fina linje mellan verkligheten och overkligheten är Toni Morrison, som i sin senaste Gud hjälpe barnet använder magisk realism för att symbolisera en resa i en flickas inre. I Älskade är det magiska inslaget mer påtagligt då ett spöke materialiseras i romanen. Ett spöke som får symbolisera huvudpersonens ångest och skam. Men med Morrisons språk köpte jag även det. Kanske jag tycker att det är okej att doppa hela foten emellanåt. Jag får citera Anna: ”Jag är inte alls konsekvent. Inte alls.”

Veckan får rundas av genom booktubern Ariel Bissett där hon försöker att reda ut det här med magisk realism.