av 
Jag läser ju gärna böcker som är rejäl verklighetsflykt – fantasy, romance, historiska romaner… Inte för att mitt liv är ett särskilt dåligt liv på något sätt, nej, för jag har det bra med världens bästa familj, ett jobb som ger mig pengar, ett litet hus som går att bo i och till och med en trädgård att sätta ut en solstol i om vädret tillåter. Men ibland blir vardagen liksom för… vardaglig? Måstena för många och överväldigande? Februari har 147 dagar? Då dykar jag ner och bort i böckernas verklighet som är så väldigt långt från min egen.
Men böckernas värld är ju så behändigt anpassad. Jag tänker inte bara på de där lösspringande rika hertigarna i lagom ålder med muskulösa bringor, fantastiska gods och ”boyish grins” som alla verkar gifta sig med i mina romanceböcker och leva lyckliga för alltid med. Eller på hur det dräller av praktiska magiska ringar och svärd och profetior i mina fantasyböcker. Nej, jag tänker mer på allt det där som skulle kunna hända i min värld, men som aldrig gör det så där behändigt som det gör i böckerna.
| Restaurangbesök i böckerna: 1. Alltid i stil med ”när de kom till restaurangen var det fullt av folk, men de lyckades ändå hitta ett ledigt bord intill fönstret/vattnet/balkongen/sätt-in-passande-attraktion-typ-vidunderlig-utsikt. 2. Maten är vällagad, spännande och god. |
Restaurangbesök i min värld: (Tiden det tar innan hela sällskapet är ense om VAR det ska gå och ätas tas överhuvudtaget aldrig upp till diskussion i böckerna) 1a. Personal: ”Har ni bokat? Inte? Nä, tyvärr, det är helt fullt hela kvällen, och i morgon, och nästa vecka också.” 1b. Personal restaurang 2: ”Det är väldigt fullt, men om ni väntar en stund (dvs en timme) i baren kan vi knö in er vid bordet där precis vid toaletterna”. 2. Maten kommer (om det nu är knökfullt) när vi nästan börjat gnaga i bordet av hunger och ungarna har hunnit dricka två läsk var. Den är god, men inte riktigt så där god som man tänkt sig, och dessutom ser bordsgrannarnas mat mycket godare ut. Fick de inte maten lite snabbare än oss, också? Och: ”mamma, tar du mina grönsaker?” yttras aldrig i böckerna. |
| Tiden som förflyter under en restaurangmiddag i en bok: Inledande repliker. Mat beställs. Två-tre repliker till – förrätten rasslar in. Halv sidas dialog medan förrätt dukas ut, varmrätt kommer in, en tugga tas här och där och bestick läggs ner. Två repliker till – efterrätt avklarad, betalningen undanfixad hur snabbt som helst och avskedsrepliker växlas medan sorti sker. Total tid det tagit: 5 minuter? 6? |
Tid som förflyter under en restaurangmiddag i min värld: Längre. Myyyycket längre. Men hallå – de repliker som totalt återges under en av böckernas middagar är ju i verklig tid avklarade innan maten ens är beställd? |
| Böckernas rappa dialoger: Klart att personerna kommer på de smarta svaren direkt? Dräpande repliker, roligheter eller precis rätt grad av avsnoppande kyla? Klart de gör! De ÄR ju trots allt med i en bok! |
Verklighetens dialoger: Alltså – aldrig att jag kommer på det rätta svaret när det gäller. Aldrig. Det kommer jag förstås på någon timme senare. Eller nästa dag, eller vecka. Och de enda gångerna jag är ens i närheten av somliga böckers smarta och roliga dialoger är när jag har druckit lagom mycket vin. (hehe… låt mig nu få fortsätta tro det, va?) |
| Vädret Behöver vi orda så mycket om det? I böckerna är det sol när det ska vara sol, och det är snö på julafton. En skånsk januaritorsdag verkar inte finnas med så där värst ofta. |
Vädret hos mig Det är januaritorsdag mest hela tiden. Även i juni, faktiskt. Ibland smäller det till och blir en underbar sommardag – men det är inte helt säkert att den inträffar samtidigt som semestern. |
| Och när vi nu ändå talar om julafton? När det är julafton i böckerna samlas alla nära och kära på ett ställe och firar jul tillsammans. Konflikter och gräl, visst, men det är en dag, ett hus, ett tillfälle liksom. | Julaftonslogistik i verkligheten Halva julaftonen på ett ställe, andra halvan (efter Kalle) på ett annat ställe eftersom barnen från bägges förra äktenskap måste firas med. Juldagsmiddag hos föräldern som inte var på något av julaftonens två ställen, annandagen i stället hos en annan nära släkting vars nya fru inte trivs ihop med familjerna från julaftonsfirandet. Messen från de ledsna släktingarna som inte hanns med i år och så medlandet med tonårsbarnen som inte vill följa med till någon släkting alls. |
| Kläder i böckerna: 1. Hur någon med bara en blick kan avgöra huruvida någon annans kläder är av fint snitt, vilka tygkvaliteter det handlar om, om kläderna är dyra märkeskläder (och vilka märken), kostymerna skräddarsydda och skjortan i egyptisk bomull – eller om det handlar om dussinvaror från H&M eller (elände) Ge-Kås, eller bara är kopior av dyra märken. 2. De svepande balklänningarna, med de matchande handväskorna, smyckena, håruppsättningarna, släpet, brodyrerna, den anade doften av gardenia eller bara av fräsch ”tvål”.
|
Kläder i mitt liv: 1. Har Ingen Aning. Känner inte igen ett dyrt väskmärke ens om folk trycker upp prislappen i näsan på mig. Kan inte skilja kashmir från lammull eller syntetblandningar från bomull (och kommer därför gång på gång hemdragandes med eländiga kläder som kräver handtvätt). Ser inte skillnad på en klänning från Cubus och en dyr märkesklänning. Skjut mig. 2. Läser om de svepande, fantastiska balklänningarna sittandes i min hemmakostym: mysbyxor (urtvättade bomull från Stadium? GeKås??), t-shirt med festligt tryck samt fleece. Är urtypen för den klädstil som i böckerna ses ned på och inte är så där värst OK. Och håret? Någon slags på-väg-att-växa-ut-frisyr som inte går att sätta upp med vare sig pärlor eller blommor. Och det borde nog ha tvättats igår. |
| Att läsa av ansikten Även om inte alla i böckerna äger samma slutledningsförmåga som Sherlock Holmes (eftersom den misstänkte bar den hatten tillsammans med den rocken och hade ett avtryck på näsan efter glasögon och haltade lätt på höger fot är han alltså skyldig eftersom…) så är de så väldigt duktiga på att läsa av allt möjligt i andra människors ansikten. För att inte tala om att förstå uttrycken i andras ögon? En blick på någon annans ansikte kan avläsa avsky blandat med medlidande med ett drag av vemod, och ögonen kan uttrycka avund, girighet, hoppfullhet och längtan på en gång i en avancerad kombination. Bara för att författaren vill det. |
Att läsa av ansikten på riktigt Jo, klart jag ser att någon är arg? De rynkade ögonbrynen och höga ansiktsfärgen berättar det för mig, och en bra ledtråd kan vara det personen skriker åt mig? (om det nu är mig hen är arg på) Och klart jag kan se på någons ögon att denne är ledsen – men det är nog mer för att tårarna rinner och ögonen är röda. Annars? Jag vet inte, jag. Jag är nog usel på läsa av avancerade känslokombinationer bara med hjälp av ansikten och ögon. De är mest… ansikten och ögon, liksom. Utan några särskilda stråk av något alls. Om inte personen öppnar munnen och säger vad den tycker. Då är jag med. Kanske. (men rätta svaret kommer jag – som konstaterat några rader högre upp – nog inte på förrän någon vecka senare) |
Bild: Eye av photographerpandora (CC BY-ND 2.0)
Underbart inlägg, huvudet på spiken. 😀
Tack! 🙂
Haha! Fantastiskt roligt och sant! Alltså, de rappa dialogerna Bland det bästa med att skriva böcker är att man får den där tiden på sig att tänka ut bländande svar på tal, i stället för ett framstammat ”Äh, men … jaha”, eller vad man nu kan tänkas klämma ur sig i en skarp situation. Roligt också med dessa precisionsavlästa miner. En annan sak jag har tänkt på är att folk i böcker ofta är väldigt bra på att avgöra huruvida folk ljuger eller ej. Den egenskapen besitter i alla fall inte jag.
Jag kanske ska slå mig på att bli författare just för att jag då äntligen kan få leverera alla dräpande och/eller roliga svar jag annars aldrig kan få till 🙂
Och det där med att avgöra ljugande har du helt rätt i! Jag kan oftast inte heller avgöra det så där osvikligt som de gör i böckerna. Möjligen när barn försöker ljuga eftersom deras kroppsspråk är så tydligt (ja, till och med jag fixar att avläsa det då…).
Haha, jag kan bara hålla med. Det här var ett mycket roande inlägg om hur det faktiskt är.
🙂 🙂 Kanske just därför vi älskar att läsa böcker!
Klockrent! Hatten av för alla redaktörer som stoiskt försöker baxa över alla texter till vänsterspalten.
Haha! ”Det SKA vara så här i böcker!” Skär ner i långa beskrivningar och alltför realistiska återgivningar… jo, jag kan förstå dem 🙂