av 
Inget är så mycket 90-tal för mig som Jordan Catalano och för den delen hela tv-serien Mitt så kallade liv (My So-Called Life). Och eftersom veckans tema är just 90-talet så inleder jag veckan med en liten kärleksförklaring.
För den som tillbringade 90-talet i Borneos regnskogar eller på den sibiriska tundran och därför eventuellt missade årtiondets mest fantastiska tv-serie så handlar den om tonårsliv och tonårsångest, att hitta vem man är och var man hör hemma. Framförallt var den väldigt realistisk och äkta. För er som knappt var födda på den här tiden så var Angela och Jordan 90-talets motsvarighet till Noora och William.
Huvudpersonen Angela bär upp serien, och vi får följa hur hon trevar sig fram, hittar nya vänner och har (såklart) en crush på Jordan Catalano. Jordan Catalano i sin tur är strulig, rebellisk, spelar i band. Gåtfull och mystisk, han säger inte mycket. Skolan går så där, han kan knappt läsa men ÅH som han bär upp sina flanellskjortor, som han lutar sig mot saker, och som han slänger blickar omkring sig under sin långa lugg. Det går ju inte att motstå.
Angela och Jordan har ett av/på-förhållande under hela serien. Men det är klart att det tar slut. Jordan Catalano är inte pojkvänsmaterial. (Eller såklart att han är, det går bara upp och ner och tar lite tid innan han förstår och de åker iväg tillsammans i typ solnedgången.)
Och efter alla dessa år är det fortfarande Jordan Catalano som gäller. Egentligen så borde man väl vid det här laget ha mognat och insett att det är Angelas granne Brian Krakow man ska tråna efter istället. Killen som hjälper Jordan att skriva ett kärleksbrev till Angela. Killen som själv är förälskad i Angela och gör vad som helst för att hon ska bli glad.
Men nej… det finns inga blogginlägg som hyllar Brian Krakow. Inga överåriga skribenter som fastnat i ett nostalgiträsk sitter hemma och drömmer om Brian Krakow. Även om man råkar snubbla över en bild av Brian 35 år, eller snarare Devon Gummersall som spelade karaktären och inser att han verkligen åldrats väl så räcker det med att bara ta fram motsvarande bild av Jordan Catalano det vill säga Jared Leto idag, och inse att Jordan fortfarande trumfar Brian.
Det är något visst med Jordan Catalano. Angela a.k.a Claire Danes kan försöka övertyga sig själv och alla andra bäst hon vill. Ingen trodde på det för 20 år sedan, och ingen tror på det nu. Jordan Catalano är en crush som aldrig går över.
Åh, så bra det var! Jag har DVD-boxen någonstans men ingen DVD-spelare, det är uppenbart att det behöver åtgärdas!
Jag är också fortfarande kär i Jordan Catalano. Kommer på mig själv med att nynna på I call her red med jämna mellanrum och Late at night med Buffalo Tom har en stadig plats i min Spotifylista…
Haha! Jag nynnar mest på I wanna be sedated. Nu måste jag nog leta upp hela soundtracket och lyssna igenom alla låtarna.
Jag ÄLSKADE den serien, jag var i helt rätt ålder när den kom. Nu har jag den på dvd men när jag försökte se om den för något år sedan så kom jag inte längre än ett par avsnitt. Det var något med pappans affär som störde mig så djupt att jag faktiskt slutade titta. Någon gång blir det rätt att se om det, så jag är inte så orolig. Det är ändå en av de bästa tv-serierna för ungdomar, någonsin.
Ja den är verkligen bra. Och håller verkligen även tjugo+ år senare. Men man ser nog lite annorlunda på föräldrarna nu än man gjorde då.
Jag var lite för ung när tv-serien gick men tror jag såg en repris något år senare i tidiga tonåren och älskade den! Sen har jag sett den i mer vuxen ålder och älskar den fortfarande! Fast även om jag hade en ordentlig crush på Jordan har alltid min besatthet varit med Angela. Jag tyckte hon var så cool och ville inget hellre än att vara henne!!
Jag tyckte Rayanne var den coola. Förmodligen för att jag var sotis på Angela… 😉
Åh, nostalgin! Helt klart en serie och en karaktär som fastnade.