av Bild: The Lonely Tree av Caspar David Friedrich (1822)
Det är dags för lite konst här på Kulturkollo. Det mörka och det karga finns naturligtvis också representerat som motiv i bildkonsten. För att få med fler perspektiv på veckans tema har jag bjudit in en vän för att gästblogga. Lina Iacobæus är konstvetare och arkivarie. Hon döper sina katter efter kända konstnärer och har en särskild plats i hjärtat för Caspar David Friedrich. Här bjuder hon oss på en vardagsbetraktelse:
Vardagsmorgon. Barnen lämnade på förskolan. Allt är tyst. På väg till bilen tittar jag upp och ser kyrkan i morgondimman. Solen håller på att gå upp och färgar himmeln rosa. En kort sekund sprider sig ett lite vemodigt lugn i själen.
– Caspar David Friedrich, tänker jag. Kan man kalla det här ett Caspar-moment?
Men vad är det som gör den där speciella stämningen i Caspar David Friedrichs konstverk? Varför blir jag så fylld av lugn, vemod och en gnutta hopp?
Jag tror att det är naturen i Caspar David Friedrich konst som tilltalar mig mest. Det där karga. Den vidsträckta heden, bergen i bakgrunden, en ek som stått där i flera hundra år, en herde med sin hjord. Paret på skogsstigen som tittar på månen som döljs bakom en lätt dimma. Naturen man kan samla sina krafter i, hitta ett lugn och få en stunds avkoppling.
Jag gör en konstvetenskaplig sökning på Internet. Ett av svaren där är att det är tidsandan. Romantikens tro på en besjälad natur som är genomsyrad av det gudomliga. ”Hans bilder förmedlar en stark känsla av en andlig närvaro under verklighetens yta”. Det låter fint, under verklighetens yta. Men är det verkligen det jag känner?
Söker svaret i en av mina konstböcker om Friedrich. Där analyseras varje motiv. Varje del av målningen är till brädden fylld med symbolik. Döden är naturligtvis ständigt närvarande, symmetrin, de små ljuspunkterna som blivit placerade just där de är av en anledning, soluppgångens hoppfulla ljus, det monotona, den ensamma människan och den stora naturen. Mycket av den symboliken är svår för oss att förstå. Hade Caspar David Friedrich målat målningarna i dag hade vi antagligen läst in andra saker som miljöförstöring i dimslöjorna och det stora havet. Symbolik i all ära men det känns inte som om det är symboliken som får mig att stanna till på väg mot bilen.
Nej, kanske är det varken det som rör sig under verklighetens yta eller symboliken som är grejen med Caspar-moments. Kanske är det bara den där sekunden av harmoni som är över innan man hann inse vad det var.
