av 
Alla verkar älska karga, mörka och öde platser. Öar långt bort från civilisationen, där få bor och dit det är svårt att ta sig och även lämna. Det talas om hur fantastiskt det skulle vara att åka till Shetlandsöarna, Yttre Hebriderna, Orkneyöarna eller någon annan ö som gud glömde. Själv får jag bara panik. Total panik.
Jag har försökt att läsa Ann Cleeves Shetlandskvartett, men efter ett femtiotal sidor fick jag ge upp. Mörda hur många människor som helst, men tvinga mig inte att läsa om en så läskig miljö som den där. För att inte tala om Peter May. Ja, jag vet att ni är många som älskar och böckerna är säkert bra, men kunde han inte placerat sina huvudpersoner på någon mindre obehaglig ö? Vad är det för fel på de större brittiska öarna? Där finns städer och människor. Värst är det nästan när favoritförfattare drar iväg ut på någon öde ö. Sharon Bolton skriver finfina böcker som utspelar sig i London, där Lacey Flint simmar i Themsen och håller på att bli mördad på ett universitet. Funkar utmärkt och skrämmer inte det minsta. Så drar hon iväg till en avlägsen ö i Svarta små lögner och tappar mig helt. Kanske är det miljön, eller så handlar det om att tempot i böcker som utspelar sig på dessa öar har en tendens att vara lika långsamma som det skulle varit att bo där.
Jag har försökt hitta något namn på den fobi jag helt tydligt lider av. Svenska sidor ger inte så mycket information utan föreslår agorafobi, dvs torgskräck. Det kan visserligen vara en rädsla för öppna platser, men också en rädsla för offentliga sådana. Det lider jag inte av alls. Ge mig en storstadsroman eller dito deckare och du har mig fast. Om det inte handlar om en galet intensiv indisk sådan, för då kan jag bli en aning nervös. Inte på långa vägar så nervös som jag blir av de karga och avlägsna öarna dock.
Ett annat förslag är autofobi, som egentligen är en rädsla för att vara ensam och övergiven. Det skulle jag inte säga att jag är. Mer har jag i så fall en rädsla för att bli isolerad och inte kunna komma ifrån en öde plats som jag inte vill vara på. Lite som det rimligen borde kännas att befinna sig på en otillgänglig ö, speciellt om en galen mördare springer runt där. Tydligen finns det något som heter insulaphobia, som är rädslan för öar som sådana, men inte heller det känns som något jag lider av.
Ja, jag vet, man ska inte skoja om fobier, då det är allvarliga saker. På riktigt mår jag väldigt dåligt när jag konfronteras med dessa avlägsna och karga öar. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig besöka någon av dem och helst inte läsa om dem heller. Om det inte finns långa sandstränder och palmer på dem, då kan jag dra dit. Jag skulle t.ex. inte ha något emot att hänga på den fiktiva paradisön i Mord i paradiset, även om folk verkar mördas lite titt som tätt där. Kanske har det mer med temperaturen att göra än något annat?
Hur är det med er, gillar ni de karga öarna som står i centrum den här veckan? Vilken miljö läser ni helst om? Vilken undviker ni gärna?
Har inget emot karga öar, norska fjordar eller engelska dimmiga hedar. Troligen beror det på att jag sett otaliga vackra filmbilder. Däremot läser jag aldrig en bok som handlar om barn och djur som far illa. Trots att det bara är fiktion så läser jag inte om det finns med. Ingen fobi bara no no för mig.
Engelska hedar går bättre, kanske också norska fjorder, men inte karga öar. Håller också med om att det är väldigt obehagligt när barn och djur far illa. Har helt slutat läsa vissa författare för att de skrivit så obehagligt om barn. Lite ologiskt, då det säkert inte återkommer i alla böcker.
Gud, så intressant! Kan känna en viskning av det du känner, men inte mer. Hur många invånare måste en ö ha för att det ska kännas ok? Alltså, på ett ungefär. Vad är minimum, liksom?
Tror egentligen inte att det handlar om antal människor, utan mer att det karga och ensliga i kombination med få människor gör mig nervös. Det blir så kallt och obehagligt.
Jag håller helt med dig om all karghet och ödslighet. Jag får panik av såna böcker. Alltid. Jag gav Ann Cleeves ungefär 50 sidor in på första boken innan jag fick the creeps. Och jag har det här också: alla filmer där miljön är någonstans i västra amerika, om det är öken eller prärie eller vad det är, men där det är spikrak landsväg mil efter mil efter mil i absolut ingenstans alls, och det på sin höjd finns knähöga buskar i landskapet som annars är öde, och det blåser sådana där hoptrasslade taggrullar med vinden… Och så kör de och kör och kör och kommer fram till Byhåla nr. 465 där det finns typ en bensinstation och två risiga hus. Hur vågar folk ens köra bil i de där ödemarkerna? Jag får ryyyysningar och klarar aldrig av att se filmer som dessa eller läsa böcker som andas den miljön.
Hade inte heller velat åka på den bilsemestern, men jag är nog ännu mer rädd för sådana vägar i kombination med kyla. Tror det är temperaturen som ökar rädslan.