Vad lockar i mörkret?

Jag funderar en hel del på det här. Vad är det som lockar mig i mörkret? Och då menar jag det litterära mörkret för i det verkliga är jag livrädd (japp, fyrtio plus och mörkrädd). Vad är det som drar mig dit? Elände, vemod och melankoli. Om man ser litteraturens värld som en tillflyktsort, som en skyddad plats, en fristad så torde väl det naturliga vara att jag sökte motsatsen, eller?

Världen kan tyckas vara mörk som den är. Är det så att jag grottar ner mig i mörkret för att känna ljuset? Melankoli, misströstan och själsligt mörker känns emellanåt som min bakgård, men ändock vill jag grotta djupare. Någonting i det otrygga gör mig trygg. Och något i det otrygga gör att jag ser ljuset.

I igenkänningen får jag tröst. När jag läser om fiktiva personer som känner samma känslor, men som har en författare som lyckas sätta ord på dessa, ikläda känslan i några stavelser, förmågan man själv kanske saknar under de mörkaste sekunder, finner jag ett lugn. Jag vet inte vad jag egentligen vill ha sagt. Jag mest konstaterar.

Fruktan och skräck är mörkret syster och däri finner jag kanske en hel del terapeutiska effekter. Bearbeta det otänkbara. Den personliga fasan att något ska hända mina närmaste – det otänkbara – bearbetas månne genom allehanda spännings- och skräcklitteratur.  Borra så djupt där det otänkbara blir tänkbart, men för någon annan än jag. Där är det inte igenkänningen utan avståndet som tröstar.

Jag vet inte vad jag egentligen vill ha sagt. Jag mest konstaterar. Men min fråga är fortfarande relevant: varför söker jag inte motsatsen om litteraturen är en tillflyktsort, som en skyddad plats, en fristad?