av 
Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen. Eller är det det? Jag har själv aldrig varit i fjällen även om mina svärisar är stugvärdar och maken åkt fler gånger än han kan räkna. Nog för att jag gillar naturupplevelser och får styrka av att andas i öppna landskap, men för min del känns det mest dyrt och.. tja, dyrt. När man KAN åka till Skottland för samma peng. Eller Paris. Eller Amsterdam. Själv känner jag ett sug efter Waterhouse-målningar eller Botticelli när själen är på väg att börja skrumpna ihop. Det finns ju de som skulle argumentera att en återgivelse av en sjö inte är samma sak som att se den ”live” och det må hända, men det ena behöver väl inte utesluta det andra? Min själ behöver konst lika mycket som lungorna behöver frisk luft.
Och det är något visst att sitta på en bänk på ett museum och bara förlora sig i antalet blommor i ”Primavera” till exempel. En av de tavlor som massproduceras på paraplyer, pennskrin och tygkassar men som ändå är helt makalöst magnifik i verkligheten. Om ni har vägarna förbi Florens och Uffizierna så försök hinna se den.
En annan tavla som jag kan sitta och bara slappna av till är just Waterhouse ”The Lady of Shalott”. En kvinna, en båt, en sjö. Var är hon någonstans? Hur länge har hon suttit i båten när konstnären fångar henne? Waterhouse och Prerafaeliterna var för övrigt fantastiska på att fånga naturen på bild.
I Sverige har vi många, men John Bauer är en av mina personliga favoriter. Inte naturen så som alla ser den, kanske, men så som vi upplever den, drömmer om den och längtar efter den. Och det är ju en konst i sig.
Nu avslutar vi vår hälsosamma vecka och blickar framåt. Förhoppningsvis har vi stärkt både kropp och själ tillräckligt för att klara oss vintern ut. Snart nog är det vår, blommorna knoppas och sinnena vaknar till liv ur dvalan. Och redan imorgon drar kulturkollo iväg på nya kulturella äventyr.
Jag håller med om konsten, läkande för själen och verkligen lugnande. Älskar John Bauer så otroligt mycket!
Men ”fjällen” behöver ju dock inte betyda en snordyr slalomvecka i en turistort 😉 (antar att det är det du menar med ”fjällen” i det här sammanhanget). Jag tycker att bergen är kanske som vackrast på sommaren eller hösten, vilka otroliga färger det är då och så liten man känner sig, där mitt i landskapet. Bergen som varit där i tusentals år. De vyerna är nog det mest läkande för själen jag någonsin upplevt och samma känsla tycker jag är omöjlig att få i en turistort på sportlovet.
Att vandra i fjällen är kanske det finaste. Men man också kan ta bilen och till exempel köra på Sveriges högst belägna väg i Härjedalen eller i mina hemtrakter i Jämtland, till Stekenjokk mot norska gränsen där man ser så mycket fjäll från bilfönstret att det räcker i år framåt 🙂 Det finns så otroligt mycket vacker natur i Sverige, inte bara längst norrut. Jag bor ju precis i mitten av landet och har mina fjäll utanför fönstret 🙂
Ja, jag menar nog det du beskriver egentligen. Fjällvandring på vintern el sommaren kostar sin slant Det också. Åker faktiskt inte skidor men har en del frilufsare i familjen. Men naturen är naturligtvis läkande i alla dess former känner jag. Här är det skog och hav och det ger mig minst lika mycket. Men är ngn så jag tänker. Att jag behöver båda. Både det verkliga havet och bilden av det.