Hallbergs läkande hästvardag

Lin Hallberg dominerar hyllorna med hästböcker, och ofta skriver hon om ridskole- och stallvardag på ett sätt som känns bra och äkta, och om en stor kärlek till hästarna, om vänskap mellan människor och mellan människor och djur. Just nu vill jag lyfta tre av hennes ungdomsböcker, som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet. Klart jag älskar vita shetlandsponnyn Sigge, jag som alla andra, men de här böckerna är djupare, och handlar mer om unga människor som mår dåligt, men som på olika sätt får perspektiv på tillvaron och hjälp till läkning och utveckling.

De tre tonårstjejerna, huvudpersonerna i böckerna, får byta miljö och resa till en vardag som mycket skiljer sig från den tonårsvardag de är vana vid. Den främmande, nya vardagen är fylld av hästar, men på ett helt annat sätt än tjejerna förut upplevt. Hästarna har hittills varit det viktigaste i deras liv, men hur älskade de än varit så har de varit fritidsintressen, och ridningen har varit en sport som andra sporter. Hästvardagen de nu kommer till är något annat eftersom hästarna för människorna där är arbetskamrater, transportmedel, inkomstkällor – människorna är helt beroende av hästarna. Och de tre tjejerna inte bara läks av denna hästvardag – de hittar sig själva och utvecklas som människor.

I Adzerk, den vita hingsten går Emma i åttan, och mår så dåligt att hon ofta får ångestattacker när hon inte kan andas riktigt. Att vara hos sköthästen Ajax i stallet är det enda som funkar – hemma bråkar föräldrarna med varandra hela tiden. Allt förändras när Emmas föräldrar tvingar henne att följa med till Mongoliet där de ska stanna i många månader. Mongoliet! Och hon och Ajax som skulle få åka på ledarkurs i sommar! I Ulan Bator träffar dock Emma en flicka som heter Baska, och får följa med henne och bo hos hennes familj ute på stäppen. Baskas familj har en hel hästhjord – och ett liv Emma inte ens visste att det fanns.

Johanna i Vem är du Johanna? är född på Island, men flyttade till Sverige när hennes föräldrar skilde sig när hon var fem år. Hon har haft dålig kontakt med sin pappa, som bor kvar. Nu, på vårterminen i nian har hela Johannas liv rasat när hästen Joker, hennes sköthäst och trygga punkt i tillvaron, måste avlivas. Hon struntar i skolan och börjar hänga med småkriminella gäng – och mitt i allt detta får hon besked att farmor på Island ligger för döden och vill att Johanna ska komma dit. Johanna reser, och träffar sin farmor men också sin far, farfar och alla de hästar familjen alltid har levt med. Fantastisk miljöbeskrivning – har man varit på Island känner man igen sig i det karga, det ombytliga, det överraskande.

Sara i Hemma är kanske inte en plats är nitton och lever ett liv fullt av hästar. Hon har ett eget stall med flera hästar, och hon tävlar på hög nivå i fälttävlan. Boken inleds dock med att hon är med om en olycka när en unghäst ska ledas ut i hagen, och hon får livshotande skador. När hon hämtat sig använder hon försäkringspengarna för att resa till Argentina – där bodde hon nämligen som barn, på en estancia omgiven av hästar, blommor, lycka och blåmålade dörrar. Nu vill hon hitta sin barndoms lycka igen för att läkas – men det hon minns finns inte kvar. Det är mindre än hon mindes, annorlunda, fulare, människorna har flyttat eller förändrats. Men hästvardag är det förstås fortfarande.

Bild: Somewhere in Mongolia av Roberto Saltori (CC BY-NC 2.0)