Toni Morrison: Gud hjälpe barnet

När Lula Ann föddes var hon så svart att hennes ljushyllta mamma blev både rädd och förtvivlad. Lula Anns pappa lämnade mamman då han trodde att hon varit otrogen och Lula Ann växte upp med en mamma som ständigt skämdes över sin dotter och uppfostrade henne hårt.

Jag var tvungen att vara stäng, väldigt sträng. Lula Ann måste lära sig att uppföra sig, att ligga lågt och inte ställa till med besvär. Jag bryr mig inte om hur många gånger hon byter namn. Hennes hudfärg är ett kors som hon alltid kommer att få bära. Men det är inte mitt fel. Det är inte mitt fel. Det är inte mitt fel. Det är det inte.

I Toni Morrisons Gud hjälpe barnet får vi möta Bride, som en gång i tiden hette Lula Ann. Hon är en nattsvart skönhet, som skapat sig en framgångsrik karriär och en persona; Bride som alltid klär sig i vitt för att det effektfullt kontrasteras mot hennes mörka hy. Bride bär dock inte bara vitt, utan också på en mörk lögn – en lögn som präglat hela hennes liv. För att få ett uns bekräftelse och kärlek från sin mor anklagade hon som ung flicka en oskyldig kvinnlig lärare för sexuella övergrepp. Denna lögn förföljer henne till den grad att hon beslutar sig för att söka upp den dömda kvinnan när hennes straff nu är avtjänat. Det är här som romanen tar sin början.

Brooker, hennes älskare, lämnar henne till synes utan förklaring. För läsaren står det dock snart klart att hennes idé att söka upp den dömda kvinnan väcker många minnen och känslor hos Brooker då hans storebror en gång blev mördad av en pedofil. Han ger sig av för att ta itu med sitt förflutna. Vad Bride inte själv inser är att hon är ute på samma resa – att resa tillbaka, att möta och ta itu med sin barndoms sår som har format hela hennes jag. Morrison använder talande symbolik för att åskådliggöra denna resa och du som läsare inser innebörden av detta innan Bride gör det.

Gud hjälpe barnet handlar om nutiden, vilket är ovanligt i Morrisons författarskap då hon ofta skriver ur historiskt perspektiv. Du känner dock igen teman då hon ofta återkommer till barndomens infekterade sår, relationer mellan föräldrar och barn och rasismens förlamande krafter. Du känner också igen det brutala språket – det är svårt att värja sig och det är fysiskt påtagligt. Osentimental, kort och symbolrik. Hon väver också på sitt morrisonska sätt in magisk realism i sin historia, men det – som alltid – balanserar fint på gränsen mellan saga och realism. Jag vill dock framhålla att boken i första hand är en samtidsskildring och en – som alltid – viktig sådan.

Morrisons bok handlar om psykisk ohälsa, om hur kärleken från en mor som förvägrades barnet påverkar den vuxna kvinnan och hur denna ständiga förnekelse skapar ett sår så djupt att det – hur du än försöker – kommer att spricka upp igen. Om hur ett trauma i barndomen, som förblev obearbetat hinner ikapp dig när du minst anar. Du kan inte undfly din historia. Du kan inte fly. Den handlar också om hur rangordnande av människovärde efter nyansen på deras hud krossar det som finns innanför. Du kan inte fly.

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Gud hjälpe barnet
Originaltitel: God help the child
Författare: Toni Morrison
Översättare: Helena Hansson
Bokomslag: Andreas Lundberg
Förlag: Forum Bokförlag
Utgivningsår: 2016[/box]