Drömprinsar och förgiftade äpplen

Kärlek och hat, jag tror vi måste förflytta oss till sagovärlden, Storybrook närmare bestämt, för att få veckans näst sista temainlägg riktigt smockfullt av kärlek och hat.

Hösten 2016 var som många av er vet rätt superjobbig i mitt liv. Jag orkade plötsligt ingenting. Döm om min glädje när jag några veckor in i utmattningen hittade den perfekta tv-serien – Once upon a time.

Det Once upon a time har är en historia så snårig och egentligen obegriplig att man kan strunta i den och flyta med. Den har en sådan stor uppsättning karaktärer att man inte behöver eller orkar engagera sig på riktigt i någon. Den var helt enkelt perfekt för mig då.

Och sanningen är att det nog inte alls är särskilt bra, mitt inititiala engagemang till trots. Fånigt är det definitivt, som det lätt blir när varenda sagokaraktär vi någonsin hört talas om ska trängas in i en och samma tv-serie. Det är Snövit och Frankenstein, Pinnochio och Kapten krok. Och de från Frost och Lilla Sjöjungfrun och ja ni fattar. Men det är avslappnat och det är kul och det är vildsint i tolkningen av sagorna vilket jag älskar. Och en sak som serien har är riktigt bra skådespelare.

Som Robert Carlyle. Han är en stor favorit, en sån som jag ser filmer för att han är med i dem och visst var det han som drog mig hit också. Jag blev inte besviken på honom. Hans Rumpelstilsken är fenomenalt rolig, hemsk och sorglig. Men den där skönheten och odjurets-tolkningen av kärleken mellan honom och Belle känns väl sådär. Ska jag kritisera något så är det väl just det där att man ofta använder sagotemat för att låta män bete sig som svin mot kvinnor och bli förlåtna för det. Det är i alla fall min upplevelse av det, en och en halv säsong in, kanske blir det bättre, eller sämre…

I övrigt älskade jag Snow i början, hon var väldigt cool för att sen tyvärr sjunka in i någon sorts trist mammadimma. Charming är kanske rätt trist hela tiden, men jag gillar honom när han är med Snow, snällhet och förälskelse är förlåtande kvaliteter. Gold/Rumpelstilsken är som sagt intressant och Belle skulle jag vilja se väldigt mycket mer av (utan honom), en kvinna som önskar sig ett eget bibliotek mer än något annat kan inte ha fel (eller jo, det kan hon uppenbarligen, men ändå…). Emma Swan, huvudpersonen, är tuff men jag har inte riktigt börjat gilla henne på riktigt än tror jag. Regina är härligt ond och skör. Det finns förstås många vindlande kärlekshistorier (den mellan Snövit och Prince Charming är från början den som sätter tonen, men den får sällskap), men där finns också hat. Och kanske är det där serien gnistrar till ändå, i sin förståelse av hatet som något annat än bara blint raseri. Reginas smärta är så stark att det går att förstå varför hon driver Storybrooks innevånare in i mörkret gång efter annan. Det går inte att annat än tycka synd om och småheja på henne också. Och det är då, när också det onda blir nära och förståeligt som det ibland känns på riktigt.

Nu när jag mår mycket bättre har jag rört mig bort från Storybrook, det där som lockade mig i höstas är det som håller mig borta nu. Jag börjar kunna engagera mig igen och tycker inte att det där känslomässiga överväldigande är så läskigt längre och då söker jag mig till annat. Så Once upon a time är pausat för stunden, men jag är rätt övertygad om att jag kommer tillbaka någon gång när jag behöver packas in i bomull och gömma mig för världen. Under något influensautbrott eller så.